Återträff?

Några socialt begåvade före detta kursare till mig har tagit initiativ till en återträff för de agronomstudenter som blev inskrivna 1990-95 (SLU i Uppsala). Återträffen går av stapeln i kårhuset på Ultuna och ska ske som en trerättersmiddag med inledande fördrink/mingel och efterföljande dans.

Jag kommer inte att gå, det är jag helt säker på men jag har funderat lite på varför jag inte kommer att gå. Även innan jag blev sjuk så var jag inte glad i den här sortens tillställningar, när jag pluggade så gick jag mycket sällan på några av de fester som regelbundet hölls på studentkåren. Det fanns en tradition på Ultuna att när man var på fester som var middagar (s.k. sittningar) så skulle man skriva i sångboken åt den man hade till bordet. En sångbok, för den som undrar, är en bok med alla de sånger som sjöngs på festerna. På Ultuna var det alltid mycket sång i samband med studentfesterna och vi fick alla en egen sångbok när vi började på agronomutbildningen. Jag tror att min sångbok måste vara en av de ultunesiska sångböcker det skrivits allra minst i.

Så även en frisk Johan i bra form skulle vara tveksam till att bege sig till en återträff. Det som skulle kunna få den friska versionen av mig att ta tåget till Uppsala är att det faktiskt skulle vara kul att träffa en del av de jag läste med, höra hur det är med dem nu och vad de jobbar med.

Som jag mår nu så skulle jag inte klara av den stress en sån resa skulle innebära. I maj 2014 skulle jag hälsa på en av mina systrar i just Uppsala men jag fick ett psykbryt på vägen och klev av tåget i Skövde och åkte hem igen. Skulle jag åka upp nu så tror jag inte att jag skulle ta mig längre än till Göteborg innan jag kastade in handduken på grund av stress och oro.

Det ovannämnda till trots så är det inte mina problem med oro och ångest eller min obefintliga stresstålighet som är det starkaste skälet till att jag inte kommer åka på återträffen. Det skälet är, tyvärr, att jag skäms för hur mitt liv blivit. Längre än så har jag tyvärr inte kommit i acceptansen av min sjukdom. Bloggande och medverkan i media till trots så ser jag fortfarande min sjukdom som ett misslyckande och nåt som är skamligt. Fast egentligen är det kanske inte sjukdomen jag skäms mest för utan mer att det inte blivit nåt av mig, ingen karriär och inga bedrifter. Jag skulle tycka att det vore otroligt jobbigt att träffa kursare och höra om deras jobb och karriärer – allt ifrån att vissa blivit framgångsrika inom näringslivet till att andra gör stor skillnad inom miljö- eller biståndssektorerna. För mig har det länge varit viktigt att göra skillnad, att göra nåt bra och som det är nu så känner jag inte att jag gör nån skillnad alls. Det var viljan att göra skillnad som fick mig att lämna drönarlivet som student i Linköping för agronomutbildningen i Uppsala, den viljan fick mig också så småningom att engagera mig i Svenska Freds, att bli kontaktperson och att ge mig in i kommunpolitiken. Inget av det gör jag numera.

Visst, man kan hävda att jag gör skillnad för min familj och det är säkert sant men det räknas liksom inte. Det är för basalt, för enkelt, det väger väldigt lätt i vågskålen när jag väger det bra och det dåliga i mitt liv. Jag önskar att det inte vore så men det är det och jag har väldigt svårt att övertyga mig själv om att det kan vara på ett annat sätt.

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

Google translate:

Arkiv
Länkar
WTF is Brexit?
Om Brexit, UK, GB och det Brittiska samväldet
The Pitti Peacock
Mr Porter gör en ironisk betraktelse av herrmodemässan Pitti Uomo.
Saoradh
För ett fritt och enat Irland - Nu!
Paul Smith
En intervju med en inspirerande människa och designer som gör snygga, bärbara kläder
Boxning
En rond som inspirerar mig – Ibland överträffar verkligheten Hollywood. Släng dig i väggen Rocky!
Blakemar Briars
Hur ett proffs gör en pipa
Aileen from Derry
Om vådan av att kliva in i fel bil
Gilla och dela
RSS
Följ via Email
Facebook
Google+
http://villblifrisk.com/atertraff/
Twitter
INSTAGRAM