För ett par veckor sen gjorde jag ju bra ifrån mig på ”På spåret” men sen dess har jag inte tittat på programmet, förra fredagen iddes jag inte se det och i fredags gick jag och la mig innan det sändes. Hustrun testade mig dock på en av fredagens resor igår. Jag tog den inte på tio 
poäng men väl på åtta. När de började prata om Bonney M-land (Rivers of Babylon) samtidigt som palmer flimrade förbi på skärmen så trillade polletten ner och jag insåg att de var på väg mot staden jag bodde i 1981-83, Bagdad.
När jag i eftermiddags satt med pipan framför brasan (som höll mig varm i snålblåsten) så funderade jag lite på mina två år i Irak. Det jag kom fram till var att det nog inte går att överskatta hur mycket de åren betytt för mig och för vem jag blev. De gav mig erfarenheter av att möta en helt annan kultur, träffa jämnåriga från jordens alla hörn, att resa internationellt och att reda mig själv i största allmänhet. Den stora kulturkrocken när det gäller min tid i Irak kom inte vid flytten dit utan när jag kom tillbaka hem igen och började i högstadiet. Med risk för att generalisera lite – sickna inskränkta puckon (både lärare och elever) det fanns på Tomtaklintskolan i Trosa.
Under helgen så har jag, med blandat resultat, testat kameran i min nya mobil. När det gäller filmandet så tycker jag att den är bättre (skarpare) än den gamla videokameran jag använt hittills (gårdagens provfilm nedan). Det var dock dåligt ljus så nån höjdarkvalitet på filmen blev det inte.
Den vanliga kameran i mobilen fick jag däremot ingen vidare ordning på. Alla bilder jag tog blev suddiga, jag tror att jag inte är tillräckligt stadig på handen för att ta bra mobilfoton. Systemkameran är tyngre och rejälare och därför lyckas jag hålla den mer stilla när jag knäpper. Nedan är den minst suddiga bilden jag lyckades ta med telefonen, som synes är den inte särskilt skarp.
