Mina föräldrar skilde sig när jag var i femårsåldern och jag valde att bo hos pappa, 
man kan säga mycket om min far men man kan inte säga att han är bra på att laga mat. Följaktligen är jag uppväxt med väldigt mycket färdiglagad mat, bland annat soppor på burk, ravioli på burk och frysta pannkakor men jag tror inte jag tagit nån större skada av att ha ätit konservburksmat under min barndom.
Poängen med utläggningen ovan är att när jag i förmiddags var på Konsum för att handla så gjorde stress att jag inte kom på nåt snabbt och enkelt att 
göra till lunch. Efter att obeslutsam ha irrat omkring på Konsum en stund så hamnade jag till slut vid hyllan med konservmat och det ville sig faktiskt inte bättre än att en burk ”Soldatens ärtsoppa” hamnade i min kundvagn. Med lite senap i så smakade soppan precis som jag kom ihåg den från min uppväxt. Jag kan faktiskt tänka mig att köpa den, eller köttsoppa på burk, igen. Raviolin vill jag dock inte återknyta bekantskapen med, där går gränsen.
Både i måndags och i onsdags hade jag ambitionen att blogga om en present jag fick av hustrun när vi var i Marstrand förra veckan. Ingen av gångerna så lyckades jag dock hitta rätt ord för att beskriva 
gåvan och de känslor den väckte i mig. Om vi börjar med presenten så var det en liten väska, nästan en ”man purse” i läder. Väskan, från skotska firman Rattray´s, är tänkt att användas till att förvara pipor, tobak och pipredskap i när man är på resande fot. Jag har ingen pipväska sen innan men det var inte det faktum att hustrun identifierade en lucka i mitt pipägande som gjorda att jag blev så till mig av väskan. Det som väckte mina känslor var att hustrun köpt nåt piprelaterat till mig. Ända sen mitt allra första pipbloss den tionde juni förra 
året så har ett litet dåligt samvete gnagt i mig, en känsla av skuld för att jag röker pipa. Jag har tänkt att min fru egentligen ser piprökningen som något dumt och skadligt. Nåt som har potential att göra mig fysiskt sjuk och som kan göra att ungarnas tröskel för att använda tobak sänks (jag vill verkligen inte att pojkarna ska börja röka eller snusa-åtminstone inte innan de fyllt 45…..). Hustrun och jag har pratat om det här flera gånger och hon har aldrig sagt ett ont ord om min piprökning men skuldkänslorna har ändå gnagt i mig. När hon nu köpt en pipväska, och därmed aktivt stött min piprökning, känns det som en stor tyngd lyfts från mina axlar. Den där lilla läderväskan fyller mig verkligen med en stor lättnad. En lättnad som säger mig att hon också ser det positiva som piprökningen faktiskt ger mig.
Jag avlutar dagens inlägg med två skärmdumpar från irländska och brittiska medier om situationen på Irland just nu. Händelserna skiljer sig åt men de är båda talande exempel på stora irländska problem som politikerna gör sitt bästa för att inte se. Innan skärmdumparna kommer några stämningsbilder.
