Idag har jag sprungit dubbla pass, ett på förmiddagen och ett efter lunch. Det låter ambitiösare än det är eftersom passet innan lunch var i sällskap av hustrun och Tora. Medan vi lär känna Tora så går jag jämte henne när min fru kör, så när hustrun tar upp Tora i trav så får jag börja springa… Det är dock lugn och stillsam trav så det är inte särskilt ansträngande men lite svett blev jag i varje fall. Eftermiddagspasset var betydligt strängare, snabbdistans i fem kilometer med lite jogg innan och efter, så totalt blev det 7,5 kilometer.
Det var första gången jag sprang fem kilometer lite snabbare, tidigare har jag nöjt mig med tre. Rundans jobbigaste parti var löpningen upp på Rydsåsen, om det är fem meters nivåskillnad mellan höjdkurvorna på kartan nedan så blev det en klättring på fyrtio höjdmeter Jag försökte rulla på nerför men vågade inte riktigt släppa på för fullt.
Jag kam dock vara i stort behov av att springa dubbla pass framöver. Igår upptäckte jag nämligen att 
SM i 100-kilometslöpning går av stapeln i Halmstad i sommar (de har en motionsklass trots att det är SM). Det hade varit kul att ge sig på ett ultralopp på hemmaplan men det kräver att jag ökar träningsvolymen våldsamt under våren. Det är osannolikt att jag orkar det mentalt, eller att kroppen håller men det lockar lite att försöka.
När jag berättade för hustrun om loppet så påminde hon mig om något som jag förträngt att jag 
sagt. Under mina sjukdomsår så har jag ibland förtvivlat och känt att jag kommer inte orka med det här utan det slutar med att jag tar livet av mig innan jag fyller femtio. I ett uppgivet ögonblick har jag tydligen hävt ur mig att om jag tar mig till femtio så ska jag springa en 10-milare igen. Nu när jag passerat den magiska födelsedagen så har jag svårt att se kopplingen mellan att fylla femtio och att springa 100 kilometer. Är loppet en belöning eller en bestraffning? Det får vara hur det vill med den saken men lite sugen på att göra ett försök är jag, och har jag nu lovat… Fortsättning följer!
