Jag har hämtat vår äppelmust och det blev mycket mer än jag trodde. Vanligtvis så brukar vi få 
sex-sju bag-in-box (à tre liter) på en mustning men han som hjälpt oss den här gången måste ha extra kräm i sin press för han lyckades klämma ut elva lådor äppelmust åt oss.
Hösten har verkligen anlänt och det har blivit så pass kallt att vi behövt börja elda för att hålla huset 
varmt. Vi brukar klara september månad utan att elda men i år gick det inte. De sjunkande temperaturerna har också gjort att jag tvingats klä på mig lite när jag springer. Det är fortfarande shorts som gäller (det har varit strax över tio grader på dagarna) men jag har jacka på mig 
nu. Jag har shoppat loss på löparkläder de senaste dagarna, långa och korta tajts samt flera par olika shorts så nu gäller det att hålla i löpningen…… Fast jag tror inte att det är nån risk att jag håller upp, om jag inte blir skadad, för just nu känns det som att det är löpningen, och piprökningen, som håller mig på banan. Jag mår inte bra psykiskt och får en hel del kroppsliga symptom 
som yrsel, illamående och hjärtklappning men när jag springer så försvinner de, även när löpningen går riktigt tungt. Det känns som om jag är en klocka vars fjäder dragits upp för hårt och blivit så spänd att den låst sig och löpningen och pipan får fjädern att sakta lossna lite i taget.
Igår såg jag en hemsk film – ”Boy”. Den är från Nya Zeeland och handlar om en ung pojke som måste ta alldeles för mycket ansvar och som har en toxisk relation till sin pappa. På omslaget till dvd:n så beskrivs filmen bland annat som komisk och uppfriskande men eftersom jag inte anser att övergrepp på barn är särskilt komiska eller uppfriskande så gillade jag den inte alls. Jag tyckte det var en brutal skildring av en tragisk barndom och det enda riktigt roliga i filmen var den Michael Jackson-inspirerade hakan som framfördes mitt i eftertexterna (den kommer efter en liten stund i videon nedan).
När Betty och jag tog vår morgonpromenad i går så mötte vi plötsligt en kviga på vägen. Hon hade på nåt sätt 
tagit sig ur hagen och gick och betade i vägkanten. Jag ringde kvigägarna och efter en stund kom en av dem och med gemensamma krafter så fick vi kvigan på rätt sida staketet igen.
