I går kom hustrun hem från sin resa till Wisconsin och det är riktigt skönt att ha henne hemma igen!
Som synes så hoppade jag högt av glädje innan jag åkte iväg och hämtade henne vid tåget igår. 🙂 Vad som också syns är att jag körde cowboy-stuket vid hämtningen. Jag tänkte att om hon nu tittat på kor och kostall i en vecka så är det passande att bli hämtad av en ”cowboy”. Tydligen hade hon dock inte sett särskilt mycket av vare sig boots eller hattar på gårdarna hon besökt. Jag har läst någonstans att vilda västern börjar/började väster om Mississippifloden och det blir ju väster om Wisconsin.
De senaste kvällarna har det varit så pass varmt att jag kunnat sitta ute och röka efter kvällsmaten. I 
lördags eldade grannen på sin tomt under kvällen och plötsligt började det lukta Bagdad där jag satt på gårdsplanen. Åtminstone påminde lukten mig om Bagdad, lite rökigt, lite avgaser men ändå lite kryddigt. Jag har inte varit i Irak på 33 år men luktminnen finns tydligen kvar från den tiden.
Nu när jag varit ensam med barnen så har det blivit en hel del middagar framför teven. Vad vi tittar på 
varierar men det är inte ungarnas filmer utan mer sånt som jag gillar och som jag tror att de också tycker om. Under veckan så såg vi både ”Burn after reading” och ”True grit” av bröderna Coen och nu har vi börjat på ”Kill Bill” av Tarantino. Det är ju en väldigt våldsam film men våldet är så överdrivet och stiliserat att jag inte har några betänkligheter att låta ungarna se filmen. Jag tror att det våld de möter i sina dataspel är värre och mer avtrubbande (om nu alls film- och spelvåld har den effekten).
När jag promenerade med Betty idag så lyssnade jag på två radiodokumentärer som berörde ämnet
lycka och olycka. Det fick mig att fundera lite på när jag känner mig lycklig och det korta svaret är väl – ”inte så ofta…” Ska sanningen fram så känner jag mig lycklig, korta stunder, relativt ofta. Det är ögonblick i vardagen. När killarna cyklade iväg till första skoldagen kände jag mig lycklig över att pojkarna är så fina och att de blivit så stora att de börjat sköta sig själva. Lyckan där ligger inte i att jag slipper lägga tid och kraft på praktiska saker rörande sönerna utan i att se dem utvecklas till självständiga och viljestarka individer. Ett annat tillfälle då jag var lycklig ägde rum på dagen exakt sex år sen, då gifte sig hustrun och jag oss i Belgrad. Trots att vi varit ett par i över 20 år redan då så känns det stort och viktigt att vi faktiskt gifte oss. Sen var det lite extra speciellt att göra det i Belgrad tillsammans med en gammal och väldigt god vän (det är alltså vänskapen som är gammal….).
