Det gick inte

Pirana blev stadigt sämre under gårdagen och vid 16-tiden så bestämde vi i samråd med distriktsveterinären att ta bort henne. Han ville inte skjuta henne med bultpistol som vi ville utan gav henne en stor överdos av sömnmedel istället. Utan att gå in på några detaljer så vidhåller jag att bultpistol är att föredra vid avlivning av större djur.

Vi skaffade Pirana helt oplanerat i november 2015 och när hon kom hit så blåste hon liv i hela gården, hon fick både den och oss att leva upp igen. Utan Pirana hade vi förmodligen inte återupptagit vårt fårägande (skaffade får igen fyra månader efter att Pirana flyttat in). Pirana, och de rutiner som hästar kräver, fick mig att bli mer aktiv här hemma och hitta lite gnista i tillvaron igen. Jag vet att Pirana betydde mycket för pojkarna och att hon var både en träningskamrat och vän till hustrun.

Det känns kanske som att det är många stora ord bara för en liten häst men den lilla hästen var verkligen viktig för oss.Som hennes fång utvecklade sig var det dock rätt beslut att ta bort henne men det känns ändå som ett svek – man slår inte ihjäl sina vänner. Det känns också som att vi borde ha gjort mer, gjort nåt annorlunda så att hon inte fått det här sista fånganfallet. Vi borde förstått att efter den icke-vinter som varit så skulle gräset vara mer potent än det brukar vara i februari och mars. Alla dessa ”om bara” – de betyder ju ingenting nu eftersom hon ligger under en presenning på gårdsplanen och väntar på att hämtas av Svensk lantbrukstjänst.

Till sist några bilder som jag tycker speglar alla våra upplevelser av Pirana (vissa av bilderna går att klicka större).