Under veckan som gått har jag och pojkarna tittat på ”Band of brothers”, vi har gillat den alla tre men ibland har jag funderat på om det varit för mycket våld i den och om barnen förstått vad de sett. Serien har dock genererat en hel del frågor hos dem och vi har pratat mycket kring den, särskilt avsnitt
nio som vi såg i går. I det avsnittet befriade Easy company ett koncentrationsläger och även om det inte går att förmedla hur hemskt det måste ha varit i verkligheten genom en teveruta så var det ett väldigt laddat avsnitt som vi pratade mycket kring. Barnen undrade bl.a. varför nazisterna behandlade folk så illa och varför folk i omgivningen inte brydde sig om lägret. Vad svarar men på det? Jag försökte förklara så gott jag kunde men nu efteråt så kände jag att jag inte var tillräckligt tydlig med hur vidriga vi människor faktiskt kan vara, och är, mot varandra. Folkmordet i Rwanda, fd. Jugoslavien, Syrien, listan med hemskheter kan tyvärr göras lång.
Idag såg jag det sista avsnittet av ”Band of brothers” och i det så får man veta lite vad som hände med de soldater i kompaniet som överlevde kriget, man fick också en liten inblick i det mentala bagage de bar med sig efter sina krigsupplevelser. Det fick mig att fundera på hur själsligt skadad morfar var efter Vinterkriget. Jag var tolv när han dog och hade aldrig egentligen pratat med honom 
om hans krigsupplevelser och jag har heller aldrig frågat mamma om hon vet nåt om dem. Jag vet att han och hans förband utsattes för väldigt häftiga ryska anfall (artilleri och markstyrkor) på Karelska näset.
De striderna måste ha varit precis lika intensiva, och förmodligen mycket kallare, än de Easy company var med om utanför Bastogne.
Det känns som om morfar, och även mormor, dog innan jag hann lära känna dem.
För mig definieras de mest av allt det jag inte vet om dem, av nån slags tomrum. Det kan delvis bero på att jag var väldigt långt borta när de dog och inte var med på deras begravningar, mormor och morfar bara ”försvann” för mig. Pappa och jag bodde i Irak då och en dag så kom det ett fax med texten ”Mormor dog i natt”, inget mer. Det var hopplöst att ringa Sverige från Irak så vi kunde inte få några detaljer just då, de kom nog brevledes så småningom. Några månader senare så kom ett liknande fax om att morfar dött. Eftersom mamma och pappa var skilda så betalade Scania ingen resa hem till begravningarna så det blev så att pappa och jag blev var i Irak och inte åkte hem till dem. Då kändes det rätt naturligt men nu efteråt så kan jag tycka att det var synd.
