I slutet på 80-talet och början på 90-talet så tillhörde en kenyansk maratonlöpare som hette Douglas Wakiihuri världseliten. Han hade en speciell löpningsfilosofi där det bland annat var extremt viktigt att lyssna på kroppen och anpassa träningen efter dess signaler. Som löpare var jag hans motsats och hade väldigt svårt att inte gå på träningsprogrammet, stod där intervaller så körde jag intervaller även om kroppen egentligen mått bättre av ett lugnare pass eller rent av vila. Nån enstaka gång kunde jag dock lyssna på kroppen och lägga om träningen och varje gång jag gjorde det sa jag att jag gjorde en ”Wakiihuri”.

Idag gjorde jag en ”Wakiihuri” igen. Den här dryga månaden jag sprungit så har jag konsekvent sprungit tisdag, torsdag och söndag så det var ett pass inplanerat idag men när jag i morse gick med Betty så började det strama i min vänstra vad. Det gjorde inte ont men kändes stelt och spänt. Jag ställde därför in träningen och nöjde mig med Betty-promenaden. För att ytterligare hjälpa vaden att läka en eventuell bristning så har jag också bokat in en massagetid på måndag. När jag fyllde 50 så fick jag flera presentkort på massage så jag passar på att utnyttja ett av dem.

I eftermiddags var jag in till Halmstad och träffade min terapeut. Vädermässigt var det lite lurigt med hur mycket jag skulle ta på mig men jag kom fram till att byxor och kavaj var för varmt så det blev linneshorts och en utanpå-skjorta. Shortsen har jag gjort av ett par långbyxor och skjortan är från en skjortmakare på Jermyn street i London (även om jag köpt den hos Myrorna).

Var vänlig följ och gilla:
fb-share-icon