Jag träffade min fru i mitten av augusti 1992 och drygt en månad senare så var vi ett par och ända 
sen dess har jag haft hästar som en fritidssysselsättning. Oftast har det bara varit våra hästar jag hanterat men under studietiden så stod vi uppstallade i ett travstall och då jobbade vi extra där för att få ner vår hyra lite. Sen vi flyttade hit så har vi ju också periodvis haft inhyrningshästar här och då har jag ju fått hantera dem med. Sammantaget kan man väl säga att jag med tiden fått ganska 
mycket hästerfarenhet men trots det så var det amatörernas fria åkning när jag tog in hästarna i går kväll.
Jag brukar ta Hia först och sen gå tillbaka och hämta Pirana. Igår ville dock inte Hiawatha låta mig få tag på honom, misstänker att han testar mig lite för att se vem som bestämmer. Efter att ha ränt runt lite i mörkret efter honom så tröttnade jag och gick och hämtade Piranas grimma för att ta henne istället. När jag fått tag på henne och var på väg ut genom grinden så kom Hia travandes och ville följa med. Jag tänkte att han kanske är van att man tar in honom samtidigt med sin kompis, vet ju inte hur de gjorde i Västerås. Jag har tagit in flera hästar samtidigt tidigare så jag tänkte att jag gör det igen. Det var inga problem att få på Hiawatha grimman men när jag öppnade grinden och skulle gå igenom med Pirana först så trängde sig Hia fram och skulle prompt igenom innan henne. Det hela resulterade i att jag tappade Pirana men fick igenom Hia. När jag stängt grinden så skulle jag ta 
Pirana, som hade grimskaftet släpande på backen, men det ville hon inte alls utan och stack iväg. Jag joggade mot stallet med Hia i grimskaftet och med ett ganska kraftigt stresspåslag. På vägen in så trilskades Hiawatha lite och försökte springa efter Pirana men jag fick med honom. När jag gått in i boxen så lossade jag grimman och vände mig för att gå ut men då kastade sig Hia fram och smet ut. Jag fick tag i hans svans men han ”hötte” med ena bakhoven åt mig så jag släppte taget.
Nu var stresspåslaget inte längre bara ”ganska kraftigt”, det var jävligt stort! Ensam hemma, mörkt och två lösa hästar varav den ena inte ens har grimma på sig. Jag rusade ut ur stallet och fick syn på Pirana på gårdsplanen men när jag närmade mig så kastade hon med huvudet och travade i väg mot baksidan. När jag följde efter så såg jag att hon stannade vid fårhuset och att Hia också var där. Jag gick fram emot dem och lyckades sätta foten på Piranas grimskaft som släpade på marken och på så sätt fick jag tag i henne. Jag hade ju inget att ta Hiawatha med så jag gick med Pirana mot stallet och
till min lättnad följde Hia efter. När jag gick in i med Pirana i hennes box så hängde han på in i stallet och sen in i sin box. Det hela slutade lyckligt men jag var bra skärrad när jag gick från stallet.
Förkylning jag hade innan jul har kommit tillbaka, jag tror att det beror på att jag sovit väldigt dåligt de senaste nätterna (inte helt ovanligt när hustrun är bortrest). Jag försöker därför hålla aktivitetsnivån till ett minimum men det är ju ändå en del som måste göras med djuren och med vedpannan. Hustrun skulle ha kommit hem i eftermiddags (sönerna skulle stanna hos mormor och
morfar till Nyår) men 13-åringen har blivit kräksjuk så hon har skjutit på sin hemresa. Förhoppningsvis är sonen bättre i morgon så att hon kan åka då, vi får se om hon kommer hem ensam eller om hon tar barnen med sig.
Igår var det två tjejer här och tittade på stallet. 
De har hästar ihop och letade efter stallplatser men jag tror inte att det blir nån flytt hit för dem. Det kändes som att vi inte riktigt kunde erbjuda vad de letade efter och de var nog inte rätt sorts hyresgäster för oss. Det är lurigt det där med att hyra ut stallplatser, det är mycket som ska klaffa – servicenivån, synen på hästhållning och personkemin.
