Här i Underlund har vi nu återgått till vardagen efter helgens födelsedagsfirande och det är skönt. Kalaset var trevligt men i lördagskväll var jag duktigt sliten. Jag fick samma känsla av psykisk kollaps som jag fick 2014 när jag bröt ihop 
under en tågresa mellan Göteborg och Stockholm och klev av i Skövde och tog första bästa tåg hem igen. Stressen, då och i lördags, gjorde mig intensivt illamående och yrslig. 2014 var Skövdeincidenten inledningen till en väldigt jobbig sommar men den här gången så verkar det bara ha varit en dagslända eftersom jag piggnat till igår och idag.
Vi har inte hunnit plocka undan allt efter kalaset än, det är fortfarande pyntat i stallet, men idag har jag fokuserat på ett kommande sotarbesök istället för att kalasstäda (städat pannrummet). Vart tredje år ska sotaren göra en brand- och säkerhetsbesiktning av vår kakelugn och vår vedpanna (det är en inspektion helt skild 
från de årliga sotningarna). Vedpannan installerade vi 2004 och kakelugnen 2008 och de klarade inspektionerna bra fram tills för tre år sen då det kom en ny sotare (ung…..) som hade synpunkter på pannrummets utformning. Först ville han inte godkänna det men efter att hört med sina äldre kollegor (de som godkände pannrummet 2004) gav han med sig. I morgon ska pannan och kakelugnen inspekteras igen och nu är det återigen en ny sotare och därför är jag orolig att det ska bli bekymmer. Orsaken är väl främst min allmänna pessimism men det faktum att sotare har ungefär samma servicegrad som ”forna tiders” postkassörskor hade spelar också in.
På onsdag ska jag få min andra covidspruta och det är tydligen så att risken att bli krasslig efter den 
är förhållandevis hög så jag sprang veckans långpass idag och inte på fredag som är min vanliga dag för de längre rundorna. Blir jag krasslig så vill jag inte behöva ställa in veckans längsta pass. Vädret idag var strålande, sol och 24 grader varmt men löpningen gick tungt, som den gjort den senaste tiden. Det finns dock en positiv känsla i att orka bita ihop och springa på fast man är trött och helst vill börja gå. Det är den och inte kilometertiderna jag försöker fokusera på när jag långsamt tar mig fram på vägarna i Rävinge.
Tolvåringen är hemma från skolan idag med en ”börja skolanförkylning” (han har testat negativt för covid) men han är inte sämre däran än att kunnat inleda årets mustsäsong genom att börja plocka ihop äpplen för mustning. Vårt vanliga musteri, Äppelgården i Slöinge, verkar tyvärr inte ta emot äpplen i år men det finns ett musteri strax norr om Falkenberg så förhoppningsvis blir det must även i år – ”it´s a must!”
