Min värld krymper

I tisdags var jag in till Halmstad och åt lunch med ”kollegor” från min före detta praktik på socialförvaltningen. Det var trevligt att träffa dem igen men jag måste erkänna att det tog emot att åka hemifrån. När jag åker i väg för att träffa folk så känner jag att jag kliver in i en situation som jag inte är riktigt trygg i. Det har gått bra att köra in yngsta sonen till KomTek och sen gå i secondhand-affärer men det är nåt helt annat när jag ska träffa, och aktivt interagera, med andra människor. Det får mig att känna mig mycket otryggare. Hursomhelst så kom jag iväg och nästa vecka har jag en lunch till inbokad och jag tror att jag verkligen behöver komma ut och träffa folk, min värld har en förmåga att krympa annars.

Ett annat sätt jag känner världen krymper på är i litteratur och på teve. Jag klarar inte längre av intrigerande och ränksmideri i böcker eller film/tv-serier. Så fort det förekommer och det ser mörkt ut för huvudpersonen så blir jag oerhört stressad och illa berörd. Det har varit så länge men jag tycker att det blivit värre den sista tiden. Häromdagen så tittade jag lite på ”Vår tid är nu” men jag var tvungen att stänga av på grund av konflikterna bland ägare och personal i den restaurang som är seriens medelpunkt. Jag har också flera gånger provat att lyssna på, för mig nya, ljudböcker men gett upp eftersom jag blivit så stressad av konflikter och intrigerande i handlingen. Än så länge så klarar jag dock av att lyssna på böcker (klarar inte riktigt av att fokusera nog för att läsa) med ränksmiderier och kontroverser om jag läst dem tidigare och vet hur det går. Jag har visserligen alltid varit en sån som behövt läsa slutet tidigt i en bok för att vara förvarnad om hur handlingen kommer att utveckla sig men nu känns det mer som att det blivit ett problem, något som begränsar vad jag läser/lyssnar och ser på.

Idag var första gången sen i fredags förra veckan som jag lyckades sätta mig ner med en pipa. Jag har haft ambitionen att göra det varje dag men har inte hunnit med det. På förmiddagarna i veckan har väl tiden funnits men jag vill helst röka min pipa på eftermiddagen så att jag kan reflektera över dagen som gått och samla kraft inför kvällen. Den senaste veckan har jag tränat på eftermiddagarna och med de fantastiska start- och stoppsträckor jag har vid träning (de var legendariska redan när jag tränade löpning på 90-talet) så har eftermiddagarna helt enkelt inte räckt till. Idag kom jag dock ut och slog på säcken på förmiddagen så då hann jag med en pipa på eftermiddagen. Fast det var på ett hår när att det blev av. Yngsta sonen hade två kompisar med sig hem från skolan och när de dök upp hemmavid vid 14-tiden så sa jag åt dem att de måste leka ute (fantastiskt väder idag). Min plan var att de skulle vara ute en timme och sen komma in för att fika och efter det spela lite. När de var upptagna med spelandet så tänkte jag sätta mig på gårdsplanen med pipan och njuta av höstvädret och kastanjerna vid vår infart. Det visade sig dock att ungarna inte dök upp vid 15-tiden. Jag ringde sonen men han hade inte telefonen med sig (den låg jämte mig och ringde) så jag gick ut och letade. Jag hittade dem inte i på våra marker så jag satte mig på cykeln och trampade runt och letade men utan att hitta dem. När jag kom tillbaka hem så började jag leta efter telefonnumren till sonens kompisar men innan jag hann ringa nån av dem så dök alla tre killarna upp (då var klockan 16). Det visade sig att de varit på ställen de inte får vara på så jag var inte särskilt glad på yngsta sonen då.

Eftersom klockan hunnit bli drygt 16 innan killarna var hemma och fått lite fika så började det bli skuggigt och lite kyligt på gårdsplanen. Jag övervägde därför att ställa in piprökningen igen men till slut satte jag mig på ”kontoret” i den gamla drängkammaren. Trots att jag var irriterad och stressad när jag satte mig så fick jag ändå en trevlig pipstund.