Pipvideon jag spelade in i lördags har genererat en del kommentarer och en av dem överraskade mig verkligen.
Som synes jämfördes jag med Jem Finer, en av grundarna av 
mitt favoritband The Pogues. Kommentaren fick mig att börja fundera på Pogues och de gånger jag sett dem live, tre stycken totalt. De två första gångerna är de mest minnesvärda, av helt olika anledningar, konserterna ägde rum en och samma vårvecka under min sista termin på gymnasiet. Jag såg först Pogues spela på Fryshuset i Stockholm och tog nån dag senare tåget till Göteborg för att se dem spela på Kåren. Det var tur att jag gjorde det för konserten i Stockholm var kass eftersom deras sångare Shane MacGowan var full som en kastrull och inte kom ihåg sångtexterna. Jag vill minnas att han leddes av scenen efter ett par låtar och att nån annan i bandet tog över sången. I Göteborg var Shane kanske inte riktigt nykter men han var dock i betydligt bättre form än i Stockholm vilket resulterade i en bra konsert.
Göteborgsresan var ett litet äventyr för mig eftersom jag åkte ner ensam och pank. Jag hade köpt biljett i förväg men jag hade knappt råd att äta I Göteborg, jag hade väl lagt mina studiemedel på skivor och körlektioner (i den ordningen). När jag kom till Göteborg så hade jag väldigt mycket tid att slå ihjäl innan konserten började på kvällen och jag ägnade rätt mycket av den tiden till att bara promenera runt i Göteborg och hänga på Stadsbiblioteket. Jag rekade också snabbaste vägen från 
konsertlokalen till stationen. Konserten var som sagt bra men när den var slut fick jag rusa för att hinna med nattåget till Stockholm. Jag hade inte råd med en sovkupé så det blev en dryg resa hemåt, den blev tyvärr onödigt dryg eftersom jag framåt småtimmarna faktiskt somnade och därmed lyckades missa att kliva av i Södertälje. Jag fick åka med upp till Stockholm och vänta där ett tag innan jag kunde ta ett pendeltåg tillbaka till Kringelstan.
Nu nåt helt annat. När vi var nyinflyttade till Underlund så planterade vi ett gäng bokplantor i kanten på en hage (Kålalyckan, nedanför gården). Tanken var att plantorna skulle växa till sig och bilda ett vindskydd i en hage som är väldigt öppen för de västliga vindar som oftast blåser här. Nu har det snart gått 15 år sen vi planterade bokarna och de har verkligen vuxit upp och bildar en sorts vägg. Vi har inte använt hagen särskilt mycket så det tänkta vindskyddet har inte nyttjats i någon större utsträckning, å andra sidan är det först de senare åren det verkligen kunnat göra nån nytta. Fåren går dock i den hagen för tillfället och jag har noterat att de använder bokarna, kanske inte så mycket som vindskydd men som ett 
solskydd. Hagen är som sagt var väldigt öppen och när solen gassar på eftermiddagarna så är det bara bokarna som ger skugga.
Det här med bokarna är bara en bisak i allt som hänt här på gården sen vi flyttade hit 2003 men jag blir ändå väldigt glad när jag ser dem. Att det blivit något av det vi planerade för länge sen känns väldigt bra.
Till sist några blandade foton. Den sista bilden är på Betty sekunden innan hon lägger nosen mot eltråden – hon går inte i närheten av tråden nu….
