Under ganska många år var långdistanslöpning en viktig del av mitt liv. Mitt springande började visserligen sjangsera redan innan jag blev sjuk men det var efter insjuknandet som det verkligen gick utför. Det är dock inte bara slöhet och depression som hindrat mig från att springa, nästan varje gång jag provat att komma igång igen så har jag fått muskelbristningar i vaderna.

Även om jag inte springer längre så tänker jag en del på löpning, jag saknar det meditativa i att springa långt. Under våren så har jag också börjat drömma om löpning men det är inga behagliga drömmar utan mardrömmar. I drömmarna så försöker jag springa men jag kan inte det eftersom mina ben är oerhört tunga. Det är som att jag har blyskor på fötterna och därför inte orkar annat än att stappla fram. Drömmarna är väldigt suggestiva och jag har ibland vaknat och tänkt att jag förlorat förmågan att springa.

Igår snörde jag dock på mig löparskorna. Jag ska se om jag kan utmana mardrömmar och vaderna och komma igång att springa igen. Jag sprang ungefär 4,5 km och det gick ganska bra även om min löphastighet sjönk betänkligt mot slutet. Jag hoppas verkligen att vaderna ska hålla den här gången för det var verkligen kul att springa igen och det åstadkom en väldigt skön trötthet hos mig.

Och ja, jag har träningsvärk idag.

Var vänlig följ och gilla:
fb-share-icon