Vad tycker ni självmord? Förkastligt? Kanske, men att fördöma det rakt av tycker jag är fel och kontraproduktivt. Att skuldbelägga suicid (som är den rekommenderade termen för självmord) gör att människor drar sig för att prata om det och det kan i slutändan faktiskt leda till att fler faktiskt tar livet av sig. Jag vet av egen erfarenhet att om jag har suicidtankar och inte pratar med nån om dem så växer och frodas tankarna, alternativet att ta sitt eget liv framstår då lätt som både lockande och logiskt.
Just nu har jag mycket, och ganska starka, suicidtankar och jag borde kanske ta upp dem med nån på psykiatrin omgående. Jag har dock en tid bokad nästa vecka och då tänker jag ta upp dem, det finns visserligen möjlighet att ringa psykiatrin på deras rådgivningstelefon men då riskerar jag att det hela framstår som mer akut än det är (jag är helt säker på att ett suicidförsök inte är nära förestående) och innan jag vet ordet är av så är jag inbokad på ett läkarsamtal och blir LPT:ad (inlagd enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård). Det kan låta konstigt att jag är tvärsäker på att det inte finns nån akut suicidrisk trots att jag har så mycket jobbiga tankar men så är det. Jag tror att alla självmord sker i affekt men alla 
sker inte på en impuls och familjen har en resa till Belgrad inbokad om några veckor och den ser jag verkligen fram emot. Jag fantiserar redan om att sitta i höstsolen med utsikt över både Donau och Sava medan jag dricker kaffe och puffar på en pipa. Resan till Belgrad är faktiskt det enda som jag känner att jag ser fram emot inom en överskådlig framtid, på en avlägsen andraplats kommer vårens ankomst nån gång i mars nästa år.
Jag borde kanske prata mer med min fru om de här tankarna än vad jag gör men jag tycker det är fruktansvärt svårt eftersom att bara ha suicidtankar känns som ett svek mot henne och barnen. Det känns som att jag med suicidtankar säger till henne ”Jag tycker att livet med dig och barnen känns så överdjävligt att jag funderar på att ta livet av mig”. Det är givetvis inte vad jag menar, eller känner, problemen är ju inte livet tillsammans med min familj utan känslorna inom mig, min ångest, min oro och känslan av att det aldrig blir bättre, snarare sämre. Sommaren var tuff men de senaste veckorna tycker jag att det blivit värre. Förmiddagarna går ganska bra men från 14-tiden tills jag somnar så är tillvaron en plåga. Redan vid 18-tiden på kvällarna så brukar det kännas som att jag är beredd att betala rätt grova pengar för en tablett som får mig att somna och sova till halv sju morgonen därpå. Det är inte mycket till liv när jag önskar att jag kunde sova bort två tredjedelar av dygnet för att undvika ångesten.
När man läser om suicid så listas ofta ett antal varningsbeteenden som man som anhörig eller vän ska vara vaksam på. Listan nedan har jag snott från Mind – För psykisk hälsa
och även om alla punkterna inte stämmer på mig så känner jag igen mig i ganska många. Punkten ”Pratar om självmord” vill jag dock mena att i mitt fall är något bra, för mig är det bättre att vara öppen med hur jag mår och tänker än att försöka dölja det.
Saker som jag vet är tydliga tecken för mig men som inte uttryckligen står med på listan är funderingar på tillvägagångssätt, att jag börjar formulera avskedsbrev och även den lite morbida tanken på vad jag skulle vilja ha för musik på min begravning. Alla de tre sakerna kopplar jag samman med kontroll och för mig är bristen på kontroll en sak som verkligen driver självmordstankarna. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må bättre. Jag vet inte hur länge det här måendet kommer fortsätta. Jag vet inte vad det beror på. Mitt mående gör att jag inte kan leva mitt liv som jag skulle vilja. I vissa stunder så känns därför självmord som ett sätt att ta tillbaka kontrollen över mitt liv. Jag mår som skit och allt är kaos men jag kan i varje fall bestämma om jag ska leva eller dö, mer kontroll än så blir det knappast.
Med risk för att vara lite makaber så drar jag avslutningsvis den aktuella låtlistan, klicka på titeln om ni vill höra nån av låtarna.
Big country blues – Townes van Zandt
Danny boy – Shane MacGowan & the Popes
Du liv – Sofia Karlsson
