I går var jag trött och seg större delen av dagen utan att jag egentligen gjorde nåt. 
Jag lämnade visserligen äpplen till mustning på förmiddagen men det borde inte slå ut mig. Oavsett vad det berodde på så var jag i varje fall väldigt trött och min lur på soffan efter lunch blev lite extra lång.
Framåt kvällen piggnade jag dock till lite när jag fick hem en laddning till av gamla nummer med 
löpartidningen Springtime. Nu var det årgångarna 1992 och 1993 som jag inhandlat på Tradera. Det kanske låter korkat att köpa nästan 30 år gamla tidningar om löpning men de inspirerar mig verkligen (dagens version av tidningen, Runner´s world, har inte samma effekt) och de har faktiskt också förbättrat min sömn. Jag har i många år haft problem att somna på kvällarna vilket stressat mig och resulterat i att jag ofta gått upp och ätit ganska stora mängder 
glass som tröst och för att varva ner. När jag fick hem de förra årgångarna av Springtime så la jag mig till med vanan att läsa lite i dem innan jag släckte för kvällen och sen jag började med det så har jag somnat mycket bättre och inte gått upp och ätit glass en enda gång. Det funkar kanske om jag läser nåt annat också men det är bara att läsa om löpning som lockar mig nu.
Trots att jag bara springer tre gånger i veckan så har löpningen verkligen blivit viktig för mig. Jag kan vakna på morgonen och tänka ”Yes, idag ska jag springa!”. Hur viktig löpningen är för mig står inte i nån relation till min nuvarande förmåga som löpare eftersom jag fortfarande mest lufsar runt på mina rundor. I tisdags tog jag till exempel kronslut när jag sprang. Det gick bra i fem kilometer men sen fick jag verkligen kämpa för att orka de sista kilometrarna. Trots att jag nästan var 
illamående av trötthet när jag kom hem så hade jag en underbar behaglig känsla i kroppen som sen satt i resten av dagen. Samma sorts välbehagskänsla får jag efter varje pass och den är oerhört mycket mer lugnande än nån psykofarmaka jag ätit.
Jag har bläddrat lite i tidningarna jag fick i går och återupplevt en svunnen ungdom när jag var pigg
och rask. Jag fanns med i en del av resultatlistorna som fanns med i tidningarna, bl.a. så fanns där svart på vitt min enda seger i ett riktigt lopp – Djurgårdsrundan 1992. Det var en halvmara som tog mig nästan 1.15 att springa och det är hiskiligt länge för 21,1 km men till mitt försvar kan jag säga att banan var tungsprungen och året innan tog det landslagslöparen, och Stockholm maratonvinnaren, Åke ”Biten” 
Eriksson 1.12.09 att avverka samma bana.
