När jag sprang mycket på 90-talet så la jag märke till att jag tålde värme bra, min prestationsförmåga påverkades inte särskilt mycket av att det var varmt. Det är faktiskt så att ett par av mina bästa
lopp sprangs i riktigt varmt väder, t.ex. Vindelälvsloppet 1992 (maratonsträckan) och Hultsfreds ultralopp -96. I Hultsfred var kvicksilvret upp över 28 grader och vände och då blir det svettigt om man ska springa 100 km. Trots att jag inte längre kan kalla mig långdistanslöpare så verkar värmetåligheten i samband med springning i varje fall hänga i. När jag gav 
mig ut på gårdagens löprunda så visade termometern på drygt 28 grader men rundan blev ändå inte mer slitsam än den brukar. Jag dansade ju inte precis fram men det gör jag ju inte när det är svalt heller, jag släpar på för många kilon för att ha lätthet i löpsteget.
Efter löprundan och en dusch så gjorde jag nåt jag inte gjort på riktigt länge – jag satte mig ner med 
en bok. Jag brukar ha svårt att fokusera på längre texter men i går gick det bra att läsa en av mina gamla favoriter, ”Löpning från joggning till maraton”. Jag läste den första gången i samma veva som jag började springa, d.v.s. mitten av 80-talet, och jag läste den ganska regelbundet under min löparkarriär men jag har säkert inte tittat i den på 20 år. Den är dock fortfarande lika inspirerande som jag minns den! Jag hoppas att jag får vara frisk och skadefri för jag vill verkligen komma igång med springandet igen nu.
Apropå frisk så var jag hos doktorn idag och följde upp mitt brutna revben från i vintras. Jag hade ju dålig 
syremättnad i blodet i samband med frakturen så de på akuten skrev en remiss till Vårdcentralen i Getinge. Brist på tider och corona har gjort att jag inte kommit iväg på en uppföljning förrän nu. Dagens undersökning visade på en alldeles normal syremättnad i blodet, vilket jag utgått ifrån eftersom jag ju förmått springa en hel del den sista tiden.
Till sist två kaprifolbilder.
