Sen jag slutade med min praktik på Socialförvaltningen förra sommaren så har min värld krympt
rejält. Med ”krympt” menar jag att jag tillbringar en allt större del av min tid här hemma och allt mer sällan lämnar gården för att göra ärenden eller för att vara social. Tidigare åkte jag in till Halmstad flera gånger i veckan och nu är jag på min höjd där en gång i veckan. Jag tycker egentligen inte att det är en dålig sak eftersom jag trivs ganska bra med min tillvaro i det lilla just nu. Ibland kan jag dock tänka att det kan bli lite jobbigt om jag plötsligt skulle vilja träffa mer folk igen. Det är ju mycket lättare att kapa personliga band än att återknyta dem.
Än så länge är nog dock den enda betydande nackdelen med min krympande värld att jag förlorat
tillfällen och orsaker till att klä upp mig lite. I går var dock inne på ett möte på psykiatrin så då fick jag anledning att byta ut hemmautstyrseln mot något lite finare.
I går eftermiddag njöt jag verkligen av det lilla i tillvaron när jag satt i solen med en pipa stoppad med Brown Irish twist.
Det var verkligen här och nu som gällde då och det var ett här och nu som jag trivdes väldigt bra med. Ungefär när jag satte mig så cyklade pojkarna iväg för att sälja majblommor och lufta sig lite i största allmänhet. Jag kände en enorm glädje och tillfredsställelse
av att se hur uppspelta pojkarna var inför sin lilla utflykt. Tyvärr kände jag inte samma glädje tre timmar senare när pojkarna inte kommit hem igen och jag försökte ringa dem och upptäckte att de lämnat sina mobiltelefoner hemma. Jag satte mig på min cykel och trampade runt i omgivningarna för att försöka lokalisera dem. Till slut fick jag tag på dem och inget allvarligt hade hänt, de hade bara tappat kollen på tiden som barn ibland gör. Tyvärr slog min oro över i ilska och jag skällde ut dem onödigt mycket men när vi alla lugnat oss lite så pratade vi igenom eftermiddagens händelser och vad vi kunde lära av dem.
Innan gårdagens cykeltur så gjorde 8-åringen ett spännande fynd när han gick hem från skolbussen – längs vägen så hittade han en riktig bamse till kniv. Eller som de säger i ”Korpen flyger”, ” Þungur hnífur” eller ”Thungur knivur” om man skriver det med våra bokstäver.
Sonen var alldeles till sig när han kom hem med kniven och jag förstår honom, jag hade också tyckt att det var spännande att 
hitta en sån när jag var åtta år. Kniven var av samma typ som Stallone hade i första Rambofilmen, kompass i skaftet och 
ihåligt handtag så man kan ha tändstål, nål och tråd (för att sy ihop sår med….) m.m. med sig. Även om ingen kommer och frågar efter kniven och sonen får behålla den så måste han dock växa till sig några år innan han får börja leka med den. Vi måste dessutom få tag på en knivslida till fyndet eftersom det inte precis är nåt man stoppar i byxfickan.
Den senaste veckan så har hästarna rullat sig direkt när jag släppt ut dem i hagen på morgonen, båda hästarna varje dag. I går passade även Stout på att rulla sig när han kom ut, det måste vara nåt särskilt med att gnugga in smuts och damm i pälsen.
Till sist ett foton på nya Golfen. Himla fin bil!
