I går började jag äntligen gräva ut fårens ströbädd.
Jag har skjutit på det hela sommaren men nu kom jag till skott! Det är ett slitigt jobb men med dagens insats inräknad så har jag kommit riktigt långt.
Grävandet fick mig att tänka på när 1993 jag var på Irland och jobbade på en gård, då grävde jag ut ströbäddar som kalvar gått på. (fotot är taget bland stallarna några år senare) Det var också ett riktigt slitjobb men då var jag ju i varje fall ung och rask, inte gammal och ledbruten som nu. 🙂
När jag väl hade Irland i tankarna så funderade jag på vad som blivit av några av de som jag träffat 
där. Jag reste runt på den gröna ön 1989 och var då bland annat ute i Wicklows dalgångar och besökte det gamla klostret i Glendalough. Jag bodde över på ett vandrarhem där och började prata med några irländskor. Det visade sig sen att vi skulle med samma buss tillbaka till Dublin (förmodligen den enda buss som gick den dagen) så vår konversation fortsatte. För min del blev dock samtalet allt plågsammare ju längre tiden gick, plågan bestod inte i det som sades utan i att den Guinness jag drack på puben innan bussresan hade runnit genom kroppen. Det blev ett riktigt krisläge för mig så jag gick fram till busschauffören för att kolla om bussen inte skulle göra något uppehåll på vägen. Det skulle den inte. För att jag skulle slippa göra på mig inför folk så var jag dock tvungen att komma av och få tag på en toalett. Jag fick chansen när vi kom till Bray strax söder om Dublin och trafikljus och mycket trafik gjorde att det gick riktigt långsamt. Vid ett rödljus hoppade jag av bussen och sprintade in på en pub på andra sidan gatan, lättade på trycket, och kunde sen springa ifatt bussen vid nästa rödljus. Aldrig har det varit så skönt att kissa!
När bussen rullade in på stationen i Dublin så tog jag min ryggsäck och frågade de två tjejerna jag pratat med tidigare om vägen till ett vandrarhem. De erbjöd mig då att sova över i gästrummet på det hus de hyrde och jag var inte svårövertalad. Efter det första mötet så höll vi kontakten och jag bodde hos dem i Dublin flera gånger. Jag tappade dock kontakten med dem i början på 2000-talet. Inspirerad av irlandsminnena igår fick jag ett infall att försöka lokalisera dem igen. Jag visste att de båda var gifte (var 
för sig) men jag hade bara efternamnet på den ena av dem. Efter lite sökningar på nätet och Facebook så lyckades jag lokalisera systern och brodern till henne (det
hjälpte att de har lite ovanliga jobb, veterinär respektive helikopterpilot, och inte heter Murphy, Kelly eller nåt annat vanligt i efternamn). Jag hade hoppats att de skulle vara vän med sin syster på FB men det var de inte. Jag misstänker dock att hon inte finns på Facebook, det vore typiskt henne. Jag hade bättre lycka med 
den andra tjejen som jag kunde lokalisera trots att hon bytt efternamn. Orsaken till det var att jag visste var på Irland hon växt upp (jag har varit där och sprungit ett lopp men det är en annan historia). Vi är numera vänner på ”fejan”.
Jag fortsätter dagens inlägg med ännu en historisk tillbakablick. Den här är inspirerad av en gammal 
sliten handduk som jag snott och nu har hängandes i hallen. Jag har den till att torka av stolen jag sitter på när jag är på gårdsplanen och röker. Handduken knycktes från ett hotell i Bangkok 1987 (eller var det -88?). Jag var hursomhelst i Thailand tillsammans med min äldsta lillasyster, pappa och hans fru. Hotellet vi bodde på hade ingen pool men det fanns ett hotell i närheten som hade det. Syrran och jag tog därför med oss badgrejer och knatade dit. Tanken var att bara gå in och låtsas som att vi bodde på hotellet och ta hissen upp till taket och poolen. Allt gick som planerat ända tills vi klev ur hissen på takvåningen, där satt nämligen en kvinna och registrerade alla som gick ut till poolen (förmodligen för att obehöriga inte skulle kunna 
utnyttja hotellets pool). Vi gick dock fram till damen och när hon frågade vilket rum vi bodde på så sa jag bara ett rumsnummer på måfå. Det fungerade och hon skrev upp oss och gav oss varsin handduk. Eftersom vi fått handdukar (gröna) av hotellet så behövde vi inte använda vårt egna hotells röda handdukar utan de låg kvar i väskan vi hade med oss. Min syster dokumenterade mig (mot min vilja vilket tydligt framgår) när jag satt på en solbädd vid poolen. Vid sidan av mig kan man faktiskt se lite av de röda handdukar vi haft med oss sticka upp ur vår väska. 
Eftersom vi var lite oroliga att de som faktiskt bodde på hotellrummet vi angett skulle dyka upp så stannade vi inte så länge men vi var i poolen en stund och satt sen och soltorkade vid poolkanten. De gröna handdukarna var vi tvungna att lägga i en tvättkorg när vi lämnade poolområdet så det var inte den jag fick med mig hem. Det var istället den röda hotellhandduk jag hade haft nedpackad i väskan. Handduken var väldigt mjuk och go så den fick följa med hem till Sverige där den länge var min favorithandduk.
Handduken från Bangkok var den första handduk jag stal men inte den sista. När jag satt inne för värnpliktsvägran så snodde jag en handduk från kriminalvården. 
Undrar om en sån stöld kunde ha fått min villkorliga frigivning att frysa inne? Förmodligen inte.
