En av mina piprökande YouTube-vänner har det tufft just nu, han och jag är ganska lika, likartade 
diagnoser och vi är båda förtidspensionerade. Sen i julas har han verkligen fått kämpa med sin depression och i en av sina sin senaste videosar så ställde han sig frågan ”What´s the point?” och syftade då nog både på YouTubandet och livet i största allmänhet.
Frågan fick mig att börja tänka på vad meningen med tillvaron är för mig, och hur den varierat genom livet. Kokar man ner det så har kanske inte min inre drivkraft varierat så mycket, det som varierat är hur den yttrat sig. Det som gör, och har gjort, att livet upplevs meningsfullt för mig att jag känner att jag gör skillnad för andra människor. Just nu är de människorna mest min fru och barnen men tidigare så har det varit mer att jag också känt att jag gjort (eller åtminstone försökt att göra) skillnad för samhället eller en mer diffus grupp människor.
Jag tror att de flesta av mina stora livspåverkande beslut präglats av viljan att göra skillnad. Jag vägrade värnplikt för att jag ansåg, och anser, att pengarna kan användas mycket bättre i form av bistånds- eller miljösatsningar. Jag började läsa till agronom i Uppsala för att jag kände att med den sortens naturvetenskapliga utbildning så skulle jag kunna göra mer nytta än 
med den fil.mag i statsvetenskap som jag var på väg mot i Linköping. Allt mitt politiska engagemang, oavsett om det varit partipolitiskt, utomparlamentariskt eller i en etablerad intresseorganisation har också bottnat i en vilja att någonstans göra skillnad.
Det har förstås funnits andra drivkrafter än viljan att göra skillnad. När jag lämnade länsstyrelsen och 
blev konsult så drevs jag mycket av viljan att utvecklas yrkesmässigt (och av att tjäna mer pengar) men när jag ett år senare fick en chefsroll så var en stor del i den positiva känslan kring den tjänsten att få jobba mer med medarbetare/kollegor och kunna göra skillnad för dem – att få dem att prestera och må så bra som de bara kunde på jobbet. Drivkraften bakom alla, nåja nästan alla, de konflikter (och de har varit många) som jag hade med chefer medan jag jobbade bottnade en vilja att skapa en förbättring på arbetsplatsen – att göra skillnad för oss som jobbade där.
Som jag nämnde har pengar, och den status en hög lön ger, också varit en drivkraft för mig i yrkeslivet men det jobb där jag känt att jag gjort mest skillnad var också det sämst 
betalda. Jag har aldrig känt mig så uppskattad på en arbetsplats som under hösten/vintern 1999/2000 när jag arbetade som fritidsledare på dåvarande Invandrarverkets asylanläggning i Hyltebruk. Barnen där verkligen älskade att det fanns nån som brydde sig om dem och som drog igång aktiviteter. Det jobbet är även det där jag känt mig mest otillräcklig, agronomutbildningen är en väldigt mångsidig utbildning men den förbereder en inte riktigt på att möta barn 
och ungdomar med krigstrauman bakom sig. De flesta jag mötte hade flytt från kriget i Kosovo och känslan av att inte räcka till när de försökte berätta om sina upplevelser var det som gjorde att det bara blev ett halvår i Hylte. Barnen behövde en fritidsledare som var bättre rustade än jag att möta deras behov.
Även om mitt bloggande mest drivs av behovet att vara kreativ och 
terapeutisk i en och samma handling så gör det ibland att jag känner att jag gör skillnad. När jag läser vissa kommentarer jag får så tror jag att jag med bloggen kanske gör lite skillnad för några läsaren. Det är en mycket skön känsla.
