Glass igen
I går kväll kom hustrun och barnen hem från sitt besök hos svärföräldrarna och det är oerhört skönt att ha dem hemma igen. Ibland mår jag riktigt bra av att få vara hemma ensam en helg men ibland blir de ensamma helgerna som den här – en riktig plåga. Fredagskvällen gick bra men lördagen och gårdagen var riktigt jobbiga eftersom jag gick omkring med en stor klump av ångest i magen. Det var inte alls trevligt att vara för sig själv, jag kände mig bara otrygg och orolig. Den känslan resulterade i en väldig 
handlingsförlamning hos mig och efter lördagens målning och bloggande blev jag bara sittandes och var trött och obekväm med mig själv. De dåliga vibbarna gjorde att jag la mig tidigt och för första gången sen jag fick hem gamla nummer av Springtime så läste jag inget innan jag släckte för natten. Jag var för håglös och för orolig för att kunna fokusera men det resulterade i att oron tog fart och jag kunde inte somna. Jag provade att tända nattduksbordslampan och läsa lite men då var det för sent eftersom oron redan var där då så det blev ett återfall glassfrossandet för att få ro att somna.
Det var skönt att jag hade sällskap av Betty i helgen, dels var hon lite sällskap och dels ser hon till att 
jag upprätthåller någon form av rutin i och med att hon behöver sina promenader. När vi gick i går eftermiddag så såg vi först ett gäng unga fasaner som Betty inte 
brydde sig så mycket om men sen stötte vi på vår katt vid fårens hage och då blev hon eld och lågor.
I lördags så skrev jag att jag skulle se en irländsk film, ”The lads”. Det gjorde jag men den var inte särskilt bra. Betydligt bättre var den dokumentär om den italienska fotografen Letizia Battaglia som jag såg i går. Filmen handlar Letizias personliga livsresa och hennes mångåriga fotograferande av den sicilianska maffian och dess dåd.
