Ännu ett år ska snart läggas till handlingarna och ett nytt står för dörren. Året som gått kommer väl av de flesta bli ihågkommet 
för pandemins skull men för mig personligen så var det faktum att vi tvingades ta bort Pirana och att jag började springa igen viktigare händelser. Corona har liksom gått mig förbi, sjukdomen har inte påverkat mitt dagliga liv på nåt särskilt sätt (hittills i varje fall….). Min vardag ser i princip likadan ut nu som innan smittan började sprida sig runt klotet och min ekonomi har inte heller påverkats, jag får min ersättning som vanligt. Att inte ha blivit direkt berörd av coronakrisen är något som jag är väldigt tacksam för.
Det här är inte första gången som jag glider igenom turbulenta tider opåverkad. Under 90-talets ekonomiska kris, då när Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent, pluggade jag och levde som vanligt med hjälp av studielån. Jag hade till och med jobb vid sidan om studierna eftersom jag fått in en fot på Systembolaget och det ska mycket till innan folk slutar besöka glasbanken. Även innan krisåren på 90-talet hade jag flyt eftersom det fanns gott om jobb i slutet på 80-talet när jag tog mina första steg in på arbetsmarknaden. Jag hade inga problem att få sommarjobb (tur med konjunkturen och med kontakter) och efter gymnasiet så kunde jag lätt ordna 
ett arbete så att jag kunde jobba ihop pengar till en tre månaders tågluff 1989. När jag efter resandet hoppade av värnplikten (vilket så småningom resulterade i ett fängelsestraff för värnpliktsvägran) så hade jag inga problem att hitta försörjning. Jag klev ut från A1 i 
Linköping en torsdag, på fredagen var jag till Arbetsförmedlingen och insåg att de inte kunde hjälpa mig så jag knatade upp till personalavdelningen på sjukhuset i Linköping vilket resulterade i att jag nästföljande måndag började jobba som vårdbiträde på en neurologavdelning. Då gick det att få jobb inom vården utan att ha formell utbildning, jag hade dock erfarenhet av vårdarbete eftersom det var som vårdbiträde jag tjänade ihop pengarna till tågluffen. Jobbet på sjukhuset ledde också till att jag efter några månader fick ta över en kollegas lägenhet (mitt första förstahandskontrakt) när hon flyttade ihop med sin kille. Flax igen!
Å sönernas vägnar kan jag oroa mig över att arbetsmarknaden förändrats sen 80-talet, det är inte lika lätt att få enkla okvalificerade jobb som då. Jag tror att båda killarna kommer att plugga vidare på universitet och högskola men de där enkla jobben kan vara bra att ta till om man vill pausa livet lite och fundera över vad det är man egentligen vill.
Nog om hur lyckligt lottad jag varit under åren. Jag rundar av med några blandade foton från 2020 som jag är lite extra nöjd med. Vissa av bilderna blir större om ni klickar på dem. Gott Nytt År!
