Brandvägg

Halmstad kommun har gjort om sin telefonväxel till ett ”Kontaktcenter”. Tanken med det sägs vara att underlätta både för kommuninnevånarna och kommunens personal ute i verksamheterna. Jag misstänker att båda de grupperna kommer att förlora på den genomförda förändringen, vinnarna är väl några administratörer och den säljare som sålde in hela idén till kommunen. Kontaktcentret ska bli ”ingången” till Halmstad kommun, alla direktnummer som finns på kommunens hemsida ska bort och detsamma gäller eventuella telefontider som förvaltningar eller enheter haft. Allt ska slussas genom kontaktcentret. Jag tycker att hela projektet är ett feltänk av stora mått.

Det jag vänder mig mot är att Kontaktcentret ökar avståndet mellan de som berörs av beslut/behöver hjälp och beslutsfattarna/de som hjälper. Centret kommer de facto att fungera som en ”brandvägg” som isolerar verksamheterna från den verkligheten de ska jobba med.

Jag har också invändningar mot bemötandet i kontaktcentret, det första man måste göra när man ringer dit är att knappa sig fram mellan olika alternativ för att få prata med en ”specialist”. Det kanske fungerar bra, om än opersonligt, om man ringer i ett väldigt enkelt ärende. Ringer man däremot gällande något som är personligt och jobbigt så är jag övertygad att den inledande knappningen får många att ge upp och bara lägga på luren. Jag har inte provat att ringa kontaktcentrumet när jag mått dåligt och behövt hjälp men jag vet sen tidigare hur svårt det kan vara att ringa den typen av samtal. I perioder har jag ju haft allvarliga suicidtankar och jag har flera gånger påbörjat samtal till psykiatrin för att be om hjälp, för att sedan lägga på luren innan jag fått svar. Orsaken till att jag lagt på har varit att jag helt enkelt inte orkat be om hjälp. Om man nu biter ihop i en sån (eller liknande) situation och låter samtalet gå fram och sen möts av en ”knappmeny” så tror jag att många ger upp och istället lägger på.

Jag tror också att t.ex. äldre och invandrare, men även andra, kan tycka att de inledande knappningarna kan vara förvirrande (jag tycker det). Det spelar ingen roll att man i slutet av alla valalternativ får reda på att man kan dröja kvar och få prata med någon, så dags har man för länge sedan lagt på luren. Halmstad kommunen tänker fel när man bygger ett system som försvårar för de svagaste och för dem som är i mest behov av hjälp.

På den enhet inom Socialförvaltningen där jag gör praktik tycker de sig ha märkt att de fått färre samtal från personer som vill ha hjälp sedan kontaktcentret infördes. Direktnumret till enheten har också plockats bort från kommunens hemsida så det är svårare att ringa in till enheten på deras telefontid eller att lämna ett meddelande på den telefonsvarare som de kontinuerligt lyssnar av när de inte har telefontid. Jag tog mig därför friheten att ”wallraffa” lite genom att ringa kontaktcentret och be om hjälp. Jag har ringt tre gånger, både när ”min” enhet haft telefontid och när den inte haft det. Alla gångerna har jag beskrivit att jag haft ett problem som hör hemma på den enhet där jag praktiserar och bett att få prata med någon om problemet. Två gånger har jag blivit hänvisade till andra enheter på Socialförvaltningen och inte dit där jag borde ha hamnat. Det var bara vid det sista samtalet som jag blev kopplad till rätt ställe. Om två av tre samtal kopplas fel så resulterar det i att en del människor ger upp och lägger på luren istället för att kopplas fram och tillbaka i kommunens byråkrati. Så är det bara.

Idag så klippte jag gräset för första gången i år! Det var väldigt avslappnade att puttra runt på klipparen och lyssna på STIL i P1. Jag hoppas på en torr klippsäsong där jag inte behöver passa in gräsklippningen mellan regnskurarna.

När jag inte cyklat, klippt gräs eller ”wallraffat” på kommunen så har jag börjat titta på ”Buena vista social club”. Det är en dokumentär- och en konsertfilm om hur Ry Cooder spelar tillsammans med ett gäng äldre kubanska musiker. Filmen är full av musik och kubaner som verkligen kan bära upp en hatt. Det är en bra film även fast det inte riktigt är min musik, den är lite för smäktande.

Förra våren så satte farfar och ungarna upp fågelholkar runt om på gården. Jag upptäckte idag att vi måste flytta en av holkarna. Stout har hittat den så jag tror att eventuella fågelungar där löper stor risk att bli kattmat. Vi har bott här i mer än tio år och jag har aldrig sett en katt i den kastanjen innan jag såg Stout där i morse.

Åttaåringen fortsätter att ha sina boots till skolan. I går fick han dessutom en hatt av mig så idag var det både hatt och boots som gällde. Det är fantastiskt att se honom på skolgården – han sticker verkligen ut men han verkar fullkomligt trygg i sina kläder.

Följ och gilla: