En av de saker jag tycker är svårast i mitt bloggande är att beskriva hur lättväckt min oro och ångest är. Småsaker kan få väldigt stora känslomässiga konsekvenser och det tror jag är svårt att förstå om man själv inte varit med om det. Gårdagen bjöd tyvärr två
exempel på lättväckt oro. Efter lunch igår så ringde jag Försäkringskassan för att anmäla att jag inte längre är hjälpinstruktör på Eldsberga gymnastikförenings boxercisepass. Det var ju mer än ett halvår sen jag slutade med det men jag har inte vetat om aktiviteten skulle återupptas i höst. Det vet jag fortfarande inte men jag känner nu att jag inte har motivation att ge mig in i det igen även om de skulle behöva hjälp så därför bestämde jag mig för att meddela Försäkringskassan att jag inte längre är instruktör. Orsaken till att kassan har 
med det att göra är min sjukersättning och det tak på hur mycket aktiviteter jag får orka med och samtidigt få ersättningen. Samtalet med handläggaren blev lite förvirrat eftersom vi missförstod varandra men till slut hade jag lyckats framföra mitt ärende och hon hade skrivit in en tjänsteanteckning om det i min ”journal”. Efteråt började dock tankarna snurra i huvudet på mig – mest snurrade de kring om handläggaren verkligen förstått mig och om ett missförstånd skulle kunna påverka kassans beslut att ge mig sjukersättning. Jag har egentligen svårt att tro att även ett missförstånd skulle kunna resultera i ett plötsligt ändrat beslut men jag blev inte kvitt katastroftankarna och den oro de genererade satt i hela eftermiddagen.
Gårdagens andra orostopp kom på kvällen när jag satt ute med pipan. Rökningen var inledningsvis fenomenalt bra, det regnade och var ruskväder men jag hade klätt mig ordentligt och också riggat ett paraply så det blev riktigt mysigt. Dessutom smakade tobaken fantastiskt gott. I mörkret lyckades jag dock tappa min pipstopp, en handsmidd spik som en gång i tiden satt i ett av 
uthusens väggar. Jag använder flera olika liknande handsmidda spikar som pipstoppar men den jag hade i går var min favorit. Ja, jag vet att det är skruvat att ha en favoritspik… 🙂 Hursomhelst lyckades jag tappa spiken och i mörkret och regnet lyckades jag inte hitta den på marken. Efter lite letande gick jag in och hämtade en annan stopp men pipstunden var förstörd, jag satt bara och tänkte på den tappade spiken. Logiskt sett insåg jag att jag skulle hitta den i dagsljus, jag visste ju var jag tappat den, men jag kunde inte sluta tänka på det. Eftersom pipfriden var som bortblåst så packade jag ihop och gick in. Jag tog ut Betty på kvällens sista runda men spiken satt som inhamrad i tankarna på mig så när jag släppt in Betty igen gav jag mig på att leta lite till. Jag blev blöt men jag hittade den! Det var en välsignad tur eftersom stoppen mycket väl hade kunnat förstöra nattsömnen för mig.
