Acadian perique
Häromkvällen så gav jag mig på att prova en för mig ny tobak. 
Burken jag öppnade var fem år gammal och tobakens ålder antyddes när jag lyfte 
på locket, omslagspapperet hade börjat ta färg av innehållet. Viss tobak vinner på lagring och jag tror att den här tillhör den kategorin men jag kan inte veta säkert eftersom jag ju inte provat just den här sorten tidigare. Medan jag rökte det första stoppet (smakade bra) så tittade jag på en dokumentär om ett väldigt extremt ultralopp – Barkley marathons.
Loppet, som går i väldigt oländig terräng, har sen starten 1986 bara fullföljts av 15 löpare (enbart 40 personer tillåts starta varje år). Filmen var bra ända till slutet då den blev hjärtskärande och titeln ”Where dreams go to die” fick sin förklaring. Jag fick ett enormt negativt känslopåslag av filmens upplösning och hade sen svårt att somna när jag la mig en knapp timme senare. Min hjärna kan inte sortera känslopåslag – jag får ofta stora reaktioner av sånt som egentligen inte borde ligga mig nära och när jag väl fått dem så snurrar de vidare i mig och blir ännu större.
I morse så var vi ute med Hia relativt tidigt och hann med en bra tur innan det blev alldeles för varmt. Senare under dagen kom min pappa och hälsade på, värmen och corona gjorde att vi höll oss utomhus och i skuggan.
