Allt är bra men…..
Så här års kan både slutet på februari och vintern skönjas och sen väntar mars, en av mina favoritmånader – det är då de brukar märkas på riktigt att ljus och värme vänt åter. Även om våren står för dörren och saker och ting rullar på bra här så är det nåt som skaver lite. Ibland blir jag väldigt sorgsen och ledsen, förra veckan började jag till exempel att grina flera gånger när jag satt med 
pipan på kvällen. Det är inte nåt särskilt som jag blir ledsen över utan det är bara nån slags inre sorg. Ofta börjar det med att jag blir oerhört glad, nästan euforisk, men så plötsligt slår det om och jag blir förtvivlad istället. Inte alls behagligt och jag vet sen tidigare att det är ett dåligt tecken. Tidigare år har jag ibland haft svackor under våren men jag trodde nog att jag skulle slippa en sån i år eftersom tillvaron är bra nu, jag har hittat dagsrutiner jag trivs med, träningen sitter som en smäck, jag njuter också av att inte behöva tänka på fårklippning eller lamningar och veden har inte kommit än så jag behöver inte stressa över den. Ändå så kommer en väldig sorgsenhet över mig ibland.
När jag sprang i går så hade jag dock en väldigt positiv upplevelse. Jag sprang en mil och första halvan 
gick tungt men sen bestämde jag mig för att försöka springa på lite trots det och då var tröttheten som bortblåst. Jag kunde ta ut stegen och trycka på utan att bli tvärslut, jag njöt verkligen av att springa fort och att bli behagligt trött. Snabbhet är ju ett relativt begrepp och det som igår kändes som fort var promenadtempo när jag för länge sen var löpare på riktigt men det spelar ingen roll eftersom den positiva upplevelsen inte förändrats över tiden. Att hitta orken och springa på är lika skönt nu som då.
Nu när snön smälter undan så dyker vårtecken i form av snödroppar och påskliljor (de senare blommar dock inte än). Termometern tog sig upp till tio plusgrader idag och då säger ju reglerna att 
löpning skall ske i shorts. Även om jag sprang dagens pass i shorts så innebär ju mina många skydd att jag nästan har långbyxor på mig ändå.
Även fasanerna känner att våren är på gång – i eftermiddags så var det en tupp
som uppvaktade en hona i trädgården. Tyvärr höll de sig i den bortre ändan av gräsmattan så fotot blev inte så bra.
