Ett nygammalt ansikte
I morse så var det ett nytt ansikte som mötte mig när jag tittade mig i spegeln. Eller rättare sagt ett nygammalt,
jag hade ett par gamla glasögon på mig. Igår lyckades jag på nåt sätt knäcka ena skalmen på mina ordinarie glasögon 
och när jag provade mig igenom alla gamla glasögon jag har liggandes så var det de här (från mitten av 90-talet) som jag trivdes bäst i.
Under förmiddagen så var jag till optikern med de trasiga glasögonen. De upplyste mig om att försäkringen på dem upphörde att gälla den 11:e april. Är det inte typiskt? Försäkringen hade inte gått att förlänga så jag har inte missat nåt men lite retligt är det. De kunde inte laga skalmen men de ska försöka hitta en liknande och sätta dit den. Vi får se hur det blir, har jag
otur så blir det nya glasögon i vår. Vad tycks om de här? Jag gillade dem men de var svindyra.
Den senaste tiden har jag börjat må illa ofta igen. Det är kopplat till oro och ångest men jag tycker att det kommer lättare om jag har druckit mycket kaffe. I går bestämde jag mig därför att dra ner på kaffekonsumtionen radikalt, från ett konstant flöde till två muggar om dan.
Jag tänker mig att jag tar en mugg på morgonen och en på eftermiddagen. Under gårdagen så tyckte jag inte att jag hade nån abstinens, det var snarare själva handhavandet av kaffemuggen som jag saknade, att ha nåt fippla med samtidigt som jag surfade eller tittade på film. Både i går eftermiddag och i dag på morgonen så hade jag dock en huvudvärk som försvann när jag fick i mig kaffe. Abstinens? Förmodligen.
Jag har flera gånger skrivit om att jag tycker att ungarnas stoj och lek är en ”akustisk belastning”. Jag tycker det är jobbiga ljud som ger mig ett stort stresspåslag. Samtidigt så kan jag, behöver jag, lyssna på musik på hög volym för att slappna av. Musiken jag lyssnar på är ofta väldigt skramlig, eller för att låna en musikalisk term från Magnus & Brasse
–”ett jävla bröl”, men den stressar mig inte. Jag har inte riktigt förstått varför jag kan uppleva ”oljud” på så skilda sätt. När jag i går fick ett stort stresspåslag av att min fru råkade tappa ett kastrullock på diskbänken så insåg jag plötsligt att skillnaden mellan oljuden var förutsägbarheten. Ungarnas stoj och stim, eller tappade kastrullock, är oförutsägbara medan min musik är förutsägbar. Jag reagerar helt enkelt på ljud på samma sätt som jag reagerar på andra saker i tillvaron, det som jag kan förutse och överblicka stressar mig inte medan det oförutsägbara och okontrollerade stressar mig rejält.
Det blev ingen praktik idag eftersom hela enheten var på möte. Jag var dock in till Halmstad och lunchade med en kompis. Hon är skointresserad så jag passade på att visa upp mina nyaste boots
och hon blev mäkta imponerad. Vi åt lunchbuffé på en indisk restaurang och maten var väldigt bra men vad som var ännu bättre var att få ett riktigt kompissnack. Efter lunchen så gick jag till Halmstad bokhandel och handlade upp presentkortet som jag fick av arbetskamraterna på WSP. Det blev ett set med två pennor, en blyerts och en bläck (kulspets). Ett tag var jag inne på att köpa en reservoarpenna men det kändes lite ömtåligt och kladdigt så det blev inget av det.
Jag kan inte visa nån bild på pennorna eftersom det ingick gravyr i priset och gravören var på lunch. Jag ska därför hämta pennorna på måndag. Då kommer det inte stå “Johan Asplund” på dem utan “Tiocfaidh ár lá”.
