Gud hör bön!

I lördags skrev jag om det psykbryt som jag fick efter att ha missat ett fantastiskt tillfälle att fota en ekorre på nära håll. Jag har tänkt en del på händelsen, både på att jag missade ekorren och hur jag reagerade på missen. Det är fascinerande och skrämmande hur känslostyrd jag kan vara i vissa situationer. Jag har också gått och peppat mig och tänkt ”har jag sett ekorren där en gång så kan jag se den en gång till!”. Mina negativa tankar har dock kontrat med ”du får bara en chans, klantskalle!” Idag på eftermiddagen så gick jag och Betty i varje fall samma skogspromenad som i lördags och strax innan vi kom till eken där jag såg lördagens ekorre så reagerade Betty på nåt i en annan ek. Ja, en ekorre! Den var väldigt liten och delvis dold av kaprifolen som växer som nån slags lianer runt träden just där. Innan den for högt upp i trädet så hann jag dock både fota och titta på den. Det måste vara en unge för den var så himla liten.Det var med en stor lättnad inombords som jag promenerade vidare efter det här ekorrmötet. Hade jag varit religiöst lagd så hade jag sagt att gud hör bön och därför skakat fram en ekorre till men jag tror nog att det bara förhåller sig så att det finns ett ekorrbo längs min promenadstig och det är därför jag stött på ekorrar den sista tiden.

Innan dagens ekorrmöte så hade det här blogginlägget arbetsnamnet ”Saker vi gör för våra barn” och skulle huvudsakligen handla om det lidande jag utsatte mig för i går eftermiddag bara för att göra tioåringen glad. Det jag gjorde var att följa med sonen och se den nya Pokémonfilmen – ”Pokémon: Detective Pikachu”. Jag tycker att den lika gärna kunnat heta ”Pokémon: Defective Pikachu” för om ni frågar mig så var den inte alls bra. Det är dock möjligt att jag inte riktigt tillhör filmens målgrupp men jag låter det vara osagt. Den cineastiska upplevelsen förstärktes inte heller av att nån vridit upp ljudet i biosalongen till max. Det var faktiskt så högt ljud att sonen reagerade och tyckte det blev för mycket.

Filmen var en timme och fyrtiofem minuter lång och jag började skruva på mig redan efter en timme. Sista kvarten var riktigt plågsam och hade filmen hållit på en halvtimme till så hade jag varit beredd att erkänna både Kennedy- och Palmemorden för att komma ut därifrån. Sonen var dock nöjd och det var ju huvudsaken. Jag var rejält mör när vi kom hem från bion och gick därför och la mig nästan direkt. Kvällspipan fick ligga färdigstoppad på min pipbänk.

I lördags hade vi ett litet lammdrama här. När jag vid 10-tiden skulle räkna in fåren så fattades ett lamm. Jag började leta och hittade det snabbt i fårhuset där den stackaren lyckats klämma fast huvudet i foderhäcken. Jag har ingen aning om hur länge lammet suttit fast där innan jag upptäckte det. Jag räknade lammen på kvällen innan och då var alla med men om det fastnat under natten eller på morgon vet jag inte. Hustrun och jag var tvungna att montera ner foderhäcken för att få loss lammstackaren som vinglade betänkligt när hon blev fri och sprang mot sin mamma. Lammet vinglar inte längre men det är halt, vi får ge det nån dag till och sen får vi ha hit en veterinär. Jag tror att lammet sträckt eller vrickat sig i kampen för att bli fri så en veterinär kan förmodligen inte göra så mycket men håller hältan i sig så är det ändå bra att ett proffs får titta på den.

Till sist en ”skakig” bild på Betty.