I väg flyga mejlet, tanken stilla står
Ett problem som vi till och från diskuterar i terapin är min förmåga att skapa stora och orealistiska förväntningar kring mig själv. Det är väldigt ofta knutet till att jag gör något och sen hoppas på att det ska få ett stort genomslag och att jag därmed ska höja mitt värde i både mina och andras ögon.
Precis som Socker-Conny har jag ett behov av att slå världen med häpnad.
Han använder sig av ett järnrör medan jag försöker använda mig av mer intellektuella redskap. Även om man kanske kan hävda att mitt försök till löparkarriär var ett försök att slå världen med häpnad. Med ”psykologflum” kan man säkert spåra det här beteendet ganska långt ner i åldern hos mig.
För mig är inte problemet det som varit utan att det är så viktigt att visa att jag inte är helt tappad bakom en vagn trots att livet inte blivit som jag hoppades på. När jag hittar mina järnrör så är jag väldigt snabb med att bygga upp förväntningar kring hur mycket jag ska kunna åstadkomma genom att svinga dem.
För att exemplifiera så kan jag beskriva nåt som inträffat de senaste dagarna. En hemsida som jag regelbundet besöker är bloggen ”Permanent style” där journalisten Simon Crompton 
skriver om lyxigt och skräddarsytt herrmode. Crompton besöker exklusiva skrädderier, skomakare, hattmakare m.m. och beskriver deras arbete i detalj. Ganska ofta gör han de här reportagen utifrån att han låter sy upp plagg åt sig själv.
Jag är ju ”nyfrälst” när det gäller kombinationen cowboyboots och traditionella herrkläder och som många nyfrälsta vill jag gärna sprida förkunnelsen. I går morse slog det mig därför plötsligt att jag borde skicka ett mejl till Simon Crompton och föreslå honom att han ska göra ett reportage där han låter tillverka ett par måttsydda boots som han sedan kombinerar med en skräddarsydd kostym. Cowboyboots tillhör inte Cromptons vanliga skodon, exklusiva måttsydda skor gör dock det, så han borde ju kunna lockas av att utforska hantverket bakom bootstillverkningen.
I går var steget från tanke till handling väldigt kort så jag mejlade Permanent style omgående. I mejlet så beskrev jag bakgrunden till mitt bootsintresse och presenterade min idé. Jag har faktiskt redan fått ett svar, ett vänligt ”tack-för-visat-intresse”-mejl och länkar till artiklar om bootstillverkning som han
skrev 2013.
Lee Miller, bespoke bootmaker, Austin
How bespoke cowboy boots are made: Lee Miller
I artiklarna så beskriver han hantverket med att tillverka cowboyboots men han vågar sig inte på att beställa ett par till sig själv.
Det var trevligt att få ett svar (och dessutom så snabbt) men just nu så känner jag mig mest fånig. När jag får såna här idéer (och jag får dem ibland även om jag inte alltid agerar på dem) så rusar mina förväntningar ofta iväg. Innan jag fick hans svar så hade jag redan börjat fantisera om att förslaget vunnit gehör. Jag hade verkligen tyckt att det hade varit superhäftigt att lyckas sälja in en artikel till Permanent style.
Nu fick jag ett ”been there done that”-svar
och då började jag genast att döma mig själv, både för att jag hade haft förväntningar och för att jag missat hans artiklar (d.v.s. inte förberett mig ordentligt innan jag skickade mejlet).
Det kan ju låta som ett i-landsproblem att deppa ihop för att man inte får en välkänd journalist att skriva ett reportage man föreslagit. Jämfört med t.ex. världssvälten och alla de som dör på Medelhavet i jakten på ett bättre liv så är det givetvis ett lyxproblem men det hindrar inte att den här händelsen fått mig att må riktigt dåligt. Ångest, illamående, panikpåslag är helt klart överdrivna reaktioner men jag vet inte hur jag ska kliva ur de dömande tankarna som orsakar känslorna.
Ett sätt vore ju att inte skicka i väg mejlet. När jag gjorde det så visste jag ju att jag tog en risk.
Jag känner mig så pass väl att jag visste att jag har en förmåga att skapa orealistiska förväntningar. Men när jag satt där med mejlet så kändes det som att den här idén är så bra, jag bara måste testa den. Jag vill så gärna slå världen med häpnad, problemet är att jag bara kan ”talk the talk”, inte ”walk the walk”.
