“Jag är inte bitter”
Häromdagen så dök Robert Gustavssons ”jag är inte bitter”-monolog upp i mitt YouTube-flöde
och den fick mig att fundera lite på bitterhet. Jag har ingen bra definition på begreppet men för mig handlar det om ett återkommande ältande av någon negativ händelse eller situation i livet där man vill lägga skulden på någon annan.
Jag betraktar inte mig själv som bitter kring hur mitt liv blivit, även om det inte blev som tänkt, men jag anser däremot att jag ältar vissa händelser i livet alldeles för mycket. Ältande kan lätt leda in i bitterhet så jag försöker vara vaksam på mig själv.
Jag har också funderat lite på skillnaden mellan ältande och bitterhet och den bästa liknelse jag kom på var att 
jämföra dem med olika sorters bakterier. Att älta något i övermått är jämförbart med att drabbas av en vanlig bakterieinfektion, en som antibiotika biter på, medan bitterhet är jämförbart med att drabbas av antibiotikaresistenta bakterier. Det är ett mycket allvarligare tillstånd.
En sak som jag ältar för mycket, eller i varje fall ägnar en osund mängd tankekraft åt, är vad vågen
visar när jag kliver upp på den. Min vikt, eller rättare sagt frånvaron av en vältränad Johan plågar mig mycket mer än jag tror att de flesta i min omgivning inser. Att jag hängt upp mig så på det tror jag beror på (nu blir det lite ”psykologflum”) att jag förknippar en vältränad kropp med att också ha kontroll över tillvaron, något jag tycker jag saknar nu. Jag tror de tankarna har sitt ursprung i mina livserfarenheter från sena tonår till trettiofemårsåldern. Då tränade jag väldigt mycket, pluggade, jobbade, påbörjade en karriär och kunde (tycktes det) övervinna alla problem genom att ”bara” fokusera mer och ta i lite till. Även om jag givetvis hade svackor då också och mådde dåligt i perioder så kändes det ändå som att jag med hjälp av en vältränad kropp och massor av disciplin kunde företa mig det mesta som jag ville.
Logiskt sett inser jag att det inte finns någon direkt koppling mellan att vara i bra fysisk form och att 
må själsmässigt bra men lik förbannat så finns det nån slags idealbild av en vältränad och lycklig Johan inbränd i hjärnbarken på mig.
När jag tänker mer på det här så inser jag att det viktiga för mig med att vara vältränad kanske inte är det fysiska utan det psykiska, disciplinen och viljestyrkan som krävs. Idag är jag mentalt svag (inte ”svag” som i korkad utan som i att jag kan inte hantera stress m.m.) och jag har inte viljestyrkan att genomföra de förändringar jag skulle vilja göra i mitt liv. Jag sätter upp målsättningar men lyckas sen inte nå dem eftersom jag inte längre har den mentala styrkan att genomföra det jag föresatt mig och få saker är så demoraliserande som att misslyckas gång på gång. Vissa kan säkert hävda att jag lägger ribban för 
högt och att det är därför jag river den gång på gång. Det ligger säkert mycket i det men det är samtidigt svårt för mig att tänka om. I tjugo år, de år då jag blev vuxen och i mångt och mycket skapade min identitet, hade jag en strategi som gick ut på att varje dag försöka slå personrekord i allt jag gjorde och göra det genom att hela tiden ta i lite mer. Det var en strategi som fungerade bra för mig och att bara sluta tänka på det sättet är inte så lätt. I tjugo år nötte jag in ett beteende och jag börjar befara att det tar minst lika lång tid att nöta in ett nytt.
