Lars Winnerbäck skrev 2006 en låt som heter ”Stockholms kyss” (klicka på bilden för låten). Jag vet inte om jag blivit kysst av 
Stockholm, jag har i varje fall blivit kysst i Stockholm men just nu är det en annan Stockholmsassociation som präglar min vardag – en Stockholmskris, inte huvudstadens kris inom förlossningsvården utan det faktum att min sömn havererade i samband med att hustrun och pojkarna åkte till Stockholm förra helgen. När de var borta så kände jag mig väldigt ensam och kämpade med ångesten nästan hela tiden. Känslorna var extra starka på kvällarna och de rörde till sömnen för mig. Innan de for så hade jag slutat med min sömnmedicin och jag hade fått ordning på den åtgärden men när jag, ångestfylld, försökte sova förra helgen så kunde jag inte somna. John Blund kom inte förrän vid två och efter att jag konsumerat en hel del socker, huvudsakligen i form av glass. De följande nätterna förflöt på samma sätt och sömnsvårigheterna har fortsatt även efter att hustrun och barnen kommit hem. Nu handlar det dock inte om att jag har ångest på kvällarna utan om att jag spänner mig när jag går och lägger mig. Jag är trött men kan inte slappna eftersom jag känner att jag verkligen måste somna efter snart en vecka med dålig sömn. Att känna att man måste somna underlättar inte precis insomnandet och mina vaknätter ha därför fortsatt. Jag är skittrött när jag lägger mig men kan inte slappna av tillräckligt för att somna. Jag har testat att inte vila på soffan mitt på dagen men det gör ingen skillnad, det är inte brist på trötthet som gör att jag inte kan sova, det är brist på 
avslappning. Jag har inte testat att ta en sömntablett – har lämnat in dem till apoteket men jag vill ändå ta mig igenom det här utan tabletter. Det känns som att om jag bara lyckades somna en gång så skulle det vara mitt Alexanderhugg och jag skulle ha löst problemet.
Planen för eftermiddagen var att jag skulle springa 20 kilometer men jag ställde in passet med kort varsel. Jag höll på att byta om till träningskläder när jag kände att jag måste spotta så jag gick in på toa och gjorde det och då såg jag att det var blod i saliven. Jag har fått ordning på mitt blödande tandkött 
nu så jag var ganska säker på att det inte var det som spökade. När jag hämtat en ficklampa och inspekterade munnen så upptäckte jag röda, och lätt blödande, fläckar i gommen. Som piprökande hypokondriker var min första tanke – muncancer- så jag ringde vårdcentralen för att boka en läkartid. Det går ju inte att ringa vårdcentralen direkt längre utan man får knappa in sitt ärende och så ringer de upp en stund senare. I väntan på att bli uppringd så googlade jag ”röda fläckar i gommen” och insåg snabbt att mina besvär kan vara väldigt mycket annat än muncancer. Utifrån de bilder och beskrivningar jag hittade så skulle jag gissa att det rör sig om en svampinfektion. Vårdcentralen ringde så småningom men de hade inga tider idag så jag fick en på måndag. Jag tror inte att mina besvär är allvarligare än att jag kan få de undersökta och diagnosticerade först nästa vecka.
Stresspåslaget från fläckupptäckten i kombination med väntan på att bli uppringd fick mig att tappa löpmotivationen så jag gick ut i fårhuset och slog på säcken lite istället. Jag får försöka ta igen de missade kilometrarna i morgon och på söndag istället. Vädret i helgen ska tyvärr inte vara lika bra som 
idag men motivationen att springa fanns helt enkelt inte efter att jag pratat med vårdcentralen.
