I stort sett menlös
Jag såg på ”The Matchmaker” under ljusterapin i morse. När jag tittade på den så insåg jag att jag hade sett den förut,
handling och miljöer var väldigt bekanta. Jag kan dock inte komma på om jag sett den på TV eller på dvd. Jag kan inte tänka mig att jag har sett den på bio. ”The Matchmaker” var i varje fall stereotyper kring irländare staplade på varandra i nittio minuter, ibland avbrutna av lite vackra vyer. Filmen var dock inte så dålig att det var plågsamt att se den. Bästa sättet att beskriva den är använda omdömet Jorden får i ”Liftarens guide till galaxen” – i stort sett menlös.
Jag jobbade vidare på min tillfälliga arbetsuppgift på praktiken idag. Uppgiften är rolig och 
stimulerande men också stressande och krävande. Jag berättade i varje fall att jag tycker att arbetet är pressande för henne som jag hjälper. Nu hoppas jag att jag kan återhämta mig i morgon och under helgen för att sen kunna avsluta min medverkan i projektet på måndag.
Jag har varit väldigt trött idag. Jag vet inte om det är de tidiga mornarna på ljusterapin som orsakat tröttheten eller om det är nåt annat som ligger bakom. Jag har varit seg i hela kroppen och det har känts som om jag haft huvudet i en bubbla. 
Det är som om det varit ett avstånd mellan mig och verkligheten (jag hör att det låter flummigt men jag kan inte beskriva det bättre än så).
Just nu (18-tiden) har jag dock piggnat till. Jag promenerade en timme under eftermiddagen och det är kanske det som piggat upp mig och spräckt bubblan runt huvudet. Jag har hur som helst mejlat min terapeut om ”huvudet i en bubbla”-känslan (jag har haft den flera gånger den senaste tiden). Hon är dock sjuk så jag vet inte riktigt när jag kan få ett svar från henne.
Varje gång min terapeut blivit sjuk så drabbas jag av hypokondri å hennes vägnar. När hon tvingas ställa in en tid så ringer de bara från Affektiva mottagningen
och säger att min terapeut är sjuk och att hon ska höra av sig när hon är tillbaka på jobbet. De som ringer säger aldrig vad som fattas min terapeut. Det gör att min ”orosgenerator” drar igång och jag börjar tänka att hon nog har drabbats av nåt allvarligt och att hon blir borta länge vilket skulle innebära att jag tvingades byta terapeut. Att behöva byta terapeut är nåt jag fasar för eftersom jag tycker att det fungerar så bra med henne som jag har. När jag oroat mig för ett eventuellt terapeutbyte en stund så brukar jag komma på att om hon drabbats av något allvarligt så är det ju faktiskt inte mig det är mest synd om.
