Igår provade jag att springa igen efter mitt lilla uppehåll för att spara vaden och det kändes bra. Jag 
kände av den lite men det var ingen smärta, bara lite stelhet. Efter många års uppehåll är jag oerhört glad att jag kommit igång med att träna strukturerat igen. Det är inte mycket men det är träning. För att få vara i ”träningsbubblan” så mycket som möjligt har jag lagt in pass på säcken de dagar jag inte springer (dock ingen träning alls på lördagar).
Säckpassen blir korta (6x3min) eftersom jag stör svalorna som häckar i fårhuset. Efter att ha misslyckats med den första kullen 
(förmodligen för att juli var så kall) har de nu gjort ett försök till men det känns som om det är sent på säsongen.
Jag fortsätter att frossa löpning i form av böcker, tidskrifter, radioprogram och film. Jag måste dock 
säga att jag inte tycker att Runner´s world är bra längre så jag har ska inte låna fler ex. av den på biblioteket. Jag har funderat på att köpa en bunt gamla nummer av dess föregångare, Springtime, på Tradera för att se om de fortfarande är så inspirerande som jag minns dem. Det jag inte gillar med Runner´s world är, som jag nämnt tidigare, att den mer känns som ett livsstilsmagasin för vältränade hipsters än som en 
tidskrift om lopp och löpare. Det senaste numret jag lånat är dock lite bättre än de tidigare eftersom det i en artikel faktiskt pekar på att prylar, komplicerade träningsupplägg 
och kosttillskott (rödbetsjos verkar vara poppis nu) inte kommer att göra dig till en bättre löpare. Det som stör mig mest med hipster-/livsstilsvinklingen är att man försöker göra nåt så enkelt som löpning komplicerat. Man kan springa fort och länge utan att ha kläder i high-techmaterial, superavancerade klockor som loggar varje steg och utan att avsluta alla pass med en cocktail av olika energi- och proteindrycker.
