Alexander
Jag tog ut oron och rädslan för stormen i onödan. Det blev ju aldrig särskilt blåsigt i Halmstadtrakten, utan ”Alexander” gick längre söderut. Jämfört med andra saker som jag brukar oroa mig för så känns oron för stormen ändå som befogad. Det var faktiskt nåt som kunde ha påverkat oss rejält.
Jag tycker det var rätt av SMHI
att gå ut och varna som de gjorde. Det är bättre att folk är lite på ”tå” än att de är helt oförberedda som de flesta av oss var när ”Gudrun” drog in. Min fru och jag var inte alls förberedda den gången. Det var en lördag och vi hade varit inne och jobbat på varsitt håll men vi åkte hem tillsammans. När vi körde på E6:an så märkte vi att det blåste rejält och när vi passerade Kvibille och såg att hela samhället var mörkt så förstod vi att det skulle vara strömlöst hemma. Det var det. Vi hade hästar på gården då och de var fortfarande ute så det första vi fick göra var att ta in dem. Hästarna var rätt stirriga på grund av blåsten men vi fick in dem till slut. Senare under kvällen fick vi ge oss ut och säkra portarna på logen. Då var det ”hjälm på” som gällde eftersom det börjat falla ner takpannor.
Även om ”Gudrun” var skrämmande så klarade vi oss även då lindrigt undan. Vi vara ”bara” utan ström i drygt ett dygn och förutom att det blåste ner lite takpannor så var den enda skadan på hus och ekonomibyggnader att en port på logen trycktes in men med lite våld så kunde vi trycka tillbaka den. Det föll förstås en del träd i skogen
men det var ingen katastrof, jag hade ju ändå tänkt fälla träd för att få ved. Röjningen av vindfällena var dock lite bökig, det är inte helt lätt att såga i träd som ligger i spänn. Jag vet inte hur många gånger jag fastnade med motorsågen.
Så här i efterhand kan jag tänka att min bristande motorsågsrutin i kombination med vindfällena (dessutom jobbade jag ensam i skogen) inte var någon säkerhetsmässigt höjdare men det gick ju bra i varje fall.
Om jag klarade gårdagens storm bättre än befarat så har det varit motigare att vara hemma. Dagen har varit ganska påfrestande och jag har varit trött även fast jag sov både bra och länge. Tyvärr så spänner jag mig mycket här hemma, jag kan inte slappna av och då får jag stora stresspåslag väldigt lätt. Jag har flera gånger längtat tillbaka till lugnet på Avdelning 19.
Varje gång jag gjort det så har jag också känt ett stygn av dåligt samvete, det känns inte bra att inte orka med sin familj. Missförstå mig rätt, allt har inte varit misär men det är strängt för mig att vara hemma. Jag måste tyvärr kämpa nästan hela tiden. Jag tänker dock vara kvar hemma en natt till och åka in till sjukhuset i morgon eftermiddag igen. Sen får vi se vad som blir bestämt vid läkarsamtalet på måndag. Det finns ju fler alternativ än att vara inlagd eller att vara hemma. Jag kan ju vara fortsatt inlagd men åka hem på permission några nätter under veckan.
Vi som bor på landet klagar ofta (oftast med rätta) över att landsbygden utarmas och att servicen, i form av tillgång till affärer o.dyl., bara blir sämre och sämre. Viss service är dock bättre när man bor på landet. Åtminstone så erbjuder apoteket Ekorren i Getinge
en fantastisk service. Jag får mina mediciner som s.k. Apodos, d.v.s. jag får medicinerna dosförpackade för en vecka i taget (uppdelade i en påse för varje klockslag jag ska ta medicin). Förpackningen av medicinerna i påsar görs centralt 
någonstans men jag hämtar ut påsarna på apoteket i Getinge. Strax innan 18 i går så ringde de från apoteket för att påminna om att jag inte hämtat ut medicinerna den här veckan. Orsaken till det var ju att jag är inlagd men det kan de ju inte veta på apoteket. De andra gångerna de ringt så har jag ju faktiskt glömt att hämta ut medicinerna. Jag inbillar mig att det här är en service man inte får på större apotek inne i stan. Stor guldstjärna till apoteket i Getinge!
