Amputation?
Jag är säker på att jag tidigare nämnt att jag lider av hypokondri och nu har den gjort sig påmind igen. För drygt en månad sen så pillade jag hål på en finne på insidan av låret och till min förvåning så blödde det ganska rejält men jag satte på ett plåster och tänkte inte mer på det. Några dagar senare så upptäckte jag en rodnad i huden runt såret men tänkte fortfarande inte så mycket på det. För två veckor sen insåg jag att rodnaden vuxit rätt rejält så jag visade den för hustrun (lite oklart varför 
eftersom jag ändå helt struntade i det hon sa) och hon tyckte jag skulle kontakta vårdcentralen. Något jag inte gjorde. Nu har det gått två veckor till och rodnaden har blivit riktigt stor och jag har äntligen kontaktat vårdcentralen i Getinge. Eftersom det inte verkar vara nån direkt akut åkomma så fick jag ingen tid förrän på torsdag nästa vecka men eftersom jag nu kommit fram till att vad-det-nu-är behöver nån form av behandling så har hypokondrin slagit till. Möjliga diagnoser jag funderar över handlar främst om elakartade bakterier som kommer att käka upp låret för mig alternativt gå in i höftleden och göra så att man tvingas amputera benet! 🙂 Allvarligt talat – visst överdrev jag lite i den förra meningen men det finns en sanning bakom orden. Jag har börjat oroa mig för att det är nån form av bakterieinfektion som jag borde ha fått behandlad för flera veckor sen.
En annan sak som oroar inför torsdagens läkarbesök är att jag ska träffa en arabisk läkare, han har i varje fall ett arabiskklingande namn. Missförstå mig rätt nu – det handlar inte om rasism utan om skuldkänslor från min sida. Jag tänker mig att läkaren är flykting från Syrien, d.v.s. en läkare som sett riktigt elände och svåra skador på nära håll och så måste han jobba med hypokondriska svenskar som stressar upp sig över hudrodnader och andra småsaker. Så tänker jag kring arabiska läkare.
Fast råkar nån läkarutbildad läsa det här och tycker att det ser ut som MRSA, denguefeber eller nåt annat som behöver behandlas omgående så vore jag tacksam om ni lämnade en kommentar om det.
Nån som varit sjuk på riktigt är 8-åringen som åkte på en rejäl förkylning. Han har varit hemma från
skolan i flera dagar men nu tror jag det har vänt eftersom febern gått ner och han är märkbart piggare. Att ha sonen hemma har stört mina rutiner lite men det har inte varit veckans stora problem utan det har istället bestått av en väldigt stor orkeslöshet och brist på initiativ. Jag var visserligen ute och sågade i en timme i tisdags men det är i princip det enda jag lyckats åstadkomma under veckan. Jag har ägnat en oerhörd massa tid med att göra ingenting och sen har jag ändå varit helt slut på kvällen och lagt mig strax efter att ungarna krupit till kojs. Jag vill inte lägga mig så tidigt och har verkligen försökt stanna uppe lite längre men oro och ångest gör att jag flyr med John Blund.
Igår hade jag t.ex. som målsättning att se ”Antikrundan” tillsammans med hustrun men det gack inte utan jag la mig istället. Målet för ikväll är att klara ”På spåret” men vi får se hur det går.
En lite komisk sak som rör både sonens sjukdom och mitt sovande inträffade i natt. Sonen vaknade och var ledsen och ropade på mig och när jag suttit hos honom en stund så erbjöd jag honom att vi skulle be hustrun sova i gästrummet så att sonen skulle kunna sova jämte mig. Han nobbade dock erbjudandet med ”Du snarkar så mycket så jag kan inte sova bredvid dig”. Visst är barn härligt uppriktiga ibland?
När jag i eftermiddags skrev det första utkastet till texten ovan så hände det saker på baksidan – det dök upp en grävare! Han som ska fixa vägen på baksidan var plötsligt här och påbörjade arbetet. Det var tur att jag tog tag i trädet som skulle fällas redan i tisdags, jag hade egentligen räknat med att det skulle ta flera veckor innan grävaren dök upp men tänkte att det är lika bra att ta tag i fällningen direkt. Det var det verkligen.
