Jag har fortsatt att oroa mig för att nåt skulle vara fel med näspiercingen, främst att den inte skulle 
ha gått igenom näsväggen och att det ska leda till en infektion. Jag tvättar piercingen två gånger om dagen och jag tycker den ser bra ut, inget som tyder på nån infektion men jag är ändå orolig. Det hänger nog samman med erfarenheten från första 
gången jag tog hål i örat. Det var första året på gymnasiet (jag hade tuppkam då och ville komplettera looken med en ring i örat) och hålet gjordes med kanyl men efter några dagar blev det infekterat. Det blev riktigt ordentligt infekterat för örsnibben blev svart och alldeles kall så mamma var tvungen att köra in mig till akuten så att de fick skära upp snibben och dränera den på var. Jag vill verkligen inte att nåt liknande ska hända med näsvingen…..
I går kväll kunde jag dock konstatera att svullnaden i näsan gått ner och då såg jag spetsen på stiftet som sitter i näsan så det är uppenbart att det gått igenom näsvingen. Det var en lättnad att se spetsen tydligt.
Som synes på tuppkamsfotot ovan så hade jag inte glasögon på gymnasiet. Jag hade kass syn men jag använde linser då. Jag körde med linser under gymnasietiden men tröttnade på pillet och gick tillbaka till glasögon och har sen hållit mig till det. Jag använde dock också linser under min korta boxningskarriär för drygt 20 år sen, inte så mycket för att se bra i ringen utan för att klara synkraven. Jag hade egentligen för dålig syn för att få en boxningslicens men 
jag skaffade linser och hade dem när jag gick på läkar- och synkontrollen i samband med licensansökan. Jag sa inget till doktorn och med linserna i hade jag inga problem att läsa bokstäverna i syntestet så jag fick min licens. De var alltid en läkarundersökning innan match också och då hade jag linserna för att klara av en eventuell syntest, det hände faktiskt en gång och jag fick godkänt den gången med. Jag ville verkligen boxas, även fast jag inte var särskilt bra på det.
Betty är fortsatt löporolig men det har lugnat sig så pass att jag får sova på nätterna. Hon kissar också mer sällan under promenaderna. Även om förmiddagsrundan idag inte stördes av ett oändligt antal kisstopp så stördes den av en annan 
orsak – halka. Vi fick snöblandat regn i natt som frös till under morgonen så det var väldigt halt. Jag lyckades dock hålla mig på benen. Jag gick hela rundan, tre kilometer, utan att känna av min ömma fot. Foten var dessutom inte tejpad eftersom jag plockade bort tejpen i går kväll för att testa hur foten känns utan hjälpmedel. Den känns bra men det var ändå meningen att jag skulle få den tejpad idag igen men sjukgymnasten vabbade så det blev inget av det. Jag var dock till sjukgymnastiken och komplementtränade lite på deras crosstrainer.
