Belfastkonfetti
Idag fick jag ångest när jag hämtade in posten. Bland reklam för Hallandsposten och Granngården fanns ett brev från Försäkringskassan. Det var inte ett av de där vanliga gröna meddelanden
jag får varje månad om att sjukpenningen har betalats ut. Den här typen av brev från Försäkringskassan brukar indikera en förändring av nåt slag. När det gäller Försäkringskassan vill jag inte ha oplanerad förändring, jag vet vad jag har men jag vet inte vad jag får.
Det var inte så farligt som jag befarade. De har inte beslutat att dra in min 
sjukpenning retroaktivt från 2007 eller nåt sånt. Det var ett meddelande om att min sjukpenning på normalnivå snart är slut. Det visste jag egentligen och jag borde ha kunnat förutse att jag skulle få den här typen av brev.
Även om jag visste att den här förändringen skulle ske så tycker jag den är jobbig och stressande. Det handlar inte om att ersättningen sänks med fem procent eller om att jag måste fylla i en blankett till (som först ska lokaliseras på Försäkringskassans hemsida) Det är inte det som är jobbigt. Det jobbiga är att känna att nu är det ”bara” 550 dagar kvar med sjukpenning. Är jag inte frisk sen så blir det sannolikt sjukersättning (förtidspension). Det känns som om ättestupan väntar. Man kan tycka att 550 dagar är gott om tid att bli frisk på. Jag som har en tendens att se dystert på tillvaron tänker annorlunda. Jag tänker visserligen på att 550 dagarna är ett och ett halvt år men jag tänker även på andra siffror:
365 – antalet dagar sen jag blev inskriven i Försäkringskassan senast. Jag har inte blivit så väldigt mycket bättre sen dess.
2500 – det ungefärliga antalet dagar som gått sen jag blev sjuk och inlagd på psyk 2007. Jag har visserligen blivit bättre under den tiden men jag är långt ifrån frisk.
När jag ser de siffrorna så tycker jag inte att 550 dagar känns som så himla gott om tid. Ett och ett halvt år går fort.
Idag öppnar Titanic-utställningen på Halmstad Arena. De flesta som tänker på Titanic tänker nog på det osänkbara skeppet som sjönk. Jag tänker på sekterism och på hur katoliker diskriminerades på det irländska varv (Harland & Wolff i Belfast) där Titanic byggdes.
Vid tiden för byggandet hade varvet en arbetsstyrka på cirka 10 000 personer. Av dessa var bara 400 katoliker, d.v.s. fyra procent av arbetarna. Vid samma tidpunkt utgjorde katoliker 24 procent av befolkningen i Belfast.
Bortsett från Titanic är Harland & Wolff även känt för ”Belfastkonfetti”. 
Det kallas det metallskräp, i form av muttrar, nitar o.dyl., som protestantiska varvsarbetare brukade kasta på katoliker under nåt av de många sekteristiska upplopp som ägde rum i Belfast under 1800- och 1900-talet. Upplopp sker fortfarande i Belfast men inte i den omfattning som tidigare.
