Borde kanske inte
Igår var min influensa, eller vad det nu är, lite sämre än vanligt. Jag hade bomull i huvudet, feberkänningar, retningar i halsen, känningar ner i luftrören och stundtals lite tungt att andas. På förmiddagen orkade jag promenera med Betty men på eftermiddagen så skickade jag ut yngsta 
sonen medan jag sov på soffan.
När det sen blev pipdags vid halv åtta-tiden så var jag tveksam till om jag skulle sätta mig. Rökning (även om jag inte inhalerar) är väl inte vad doktorn rekommenderat i det läget. Jag vet inte om det var nikotinberoende eller bara längtan att sitta ute i min egen lilla bubbla som gjorde att jag i varje fall gick ut och satte mig. Kvällen var kylslagen men väldigt fin och till att börja med rökte jag knappt nåt utan satt bara och njöt av våren. Jag hade inte kameran med mig men hade jag haft det så hade jag kunnat fota två fasaner (tupp och höna) som spatserade över gårdsplanen och in i grannens trädgård. Efter ett tag så ägnade jag mig lite mer konsekvent åt pipan och det blev en av de där Nirvana-stoppen då allt faller på plats. Jag satt ute i nästan två timmar och njöt.
Idag har jag mått lite bättre än i går, d.v.s. inga feberkänningar men i övrigt samma symtom men 
aningen lindrigare. För att slippa oroa mig om jag skulle söka vård så gjorde jag det självtest de har lagt upp på 1177/Vårdguiden. Svaret jag fick var att med nuvarande symtom skulle jag fortsätta med vård i hemmet. Vill ni göra testet? Klicka på bilden så hamnar ni där.
Fåren går ute dygnet runt nu men Kerstin ska ändå matas fem gånger om dagen. Jag har upptäckt 
att jag kan ta hjälp av Betty när jag ska mata henne. Kommer jag ensam så hoppar Kerstin ut ur hagen och möter mig och efter matningen så följer hon efter mig. Har jag med mig Betty (som är mycket fascinerad av lammen) så håller sig Kerstin på rätt sida staketet både innan och efter utfodring.
