Boxning och kriminalitet
Jag var spänd när jag gick ut till hönshuset i morse. Trots att jag stängt ordentligt om hönsen i går så var jag rädd att minken skulle ha tagit sig in i igen. Det hade den inte. Senare i kväll ska jag hämta en minkfälla hos en granne och så får vi se om jag kan få fast hönsmarodören. Ungarna pratar redan om att de vill stoppa upp minken när vi fångat den. Jag försöker säga att man inte ska ”sälja skinnet innan björnen är skjuten” men i deras värld är minken redan monterad
och klar att ställa upp i bokhyllan.
I förmiddags tittade jag på en dokumentär om boxning och kriminalitet. Den handlade om boxare som kunnat lägga kriminaliteten bakom sig med hjälp av boxningen men även om boxning bakom fängelsemurarna och om maffians roll i boxningsvärlden. Det var kanske inte världens bästa dokumentär men den innehöll en intressant intervju med Bernard Hopkins. Han dömdes som 17-åring till fängelse I 15 år (avtjänade ”bara” fem år). Hopkins började boxas i fängelset och blev proffs när han släpptes fri. Trots en skakig inledning på proffskarriären (förlust i första matchen) så är han nu en av världens mest framgångsrika boxare. I Graterfordfängelset där han avtjänade sitt straff har de numera en stor väggmålning som han var med och invigde 2005.
För den som är intresserad så finns dokumentären, uppdelad på fyra avsnitt, på YouTube:
Jag var på praktiken idag. Där drack jag kaffe med riktig mjölk! Här hemma så har jag ju ersatt mjölken i kaffet med sojamjölk men det smakar inte lika gott. I helgen har kaffet dessutom smakat sämre än vanligt eftersom jag provat mandelmjölk
istället för sojamjölken. Jag vill egentligen inte använda sojaprodukter eftersom soja ibland odlas på ett oetiskt sätt (skogsskövling) och det är dessutom vanligt med genmanipulerad soja. Mandelmjölken var tyvärr inte god, kaffet blev riktigt bittert. Jag har nu återgått till sojamjölken. Fåfängan är större än samvetet just nu.
Medan jag väntade på bussen efter praktiken så gjorde jag blixtvisiter till Röda korsets och KRISs second-handbutiker. Hos KRIS hittade jag en ”gubbkeps”
till sjuåringen. Han blev av med sin gamla för några veckor sedan.
Jag lyckas alltid hitta nåt när jag besöker KRIS. Jag tror inte att jag gått därifrån tomhänt någon gång (är där varannan, var tredje vecka ungefär). Ofta är det småsaker som jag köper, som idag, en keps för 15 kronor. Just kepsar verkar vara lite av deras specialitet, sen jag började handla hos KRIS i juli så har jag köpt fyra kepsar där. Alla har varit till barnen, inte alltid på grund av snällhet från min sida utan för att de har varit för små för mig.
