I går kväll glömde jag att stänga luckan in till hönshuset
och det fick tyvärr konsekvenser. När jag kom ut till hönsen i morse så låg det en död höna inne i hönshuset och tre döda (inklusive tuppen) utanför. Dessutom saknas tre av de halvvuxna kycklingarna. De tre små kycklingarna var dock vid liv.
Efter att ha googlat lite så tror jag att det är en mink som varit här, detta eftersom tre av de döda fåglarna hade bitskador i halsen (en saknade hela huvudet).
Av vad jag kunnat utläsa på nätet är det typiskt för minken att den biter i halsen och även biter av huvudet. Den brukar dessutom döda många höns vid ett och samma tillfälle. Jag har redan inlett jakten på en minkfälla. Rovfåglar och räv är en sak men mink vill jag inte ha här.
Det känns väldigt onödigt att det här hände. Jag var ute och slog på säcken i går kväll och när jag gick ut så tänkte jag att jag ska stänga om hönsen när jag går in. Sen glömde jag bort det. Minken hade förmodligen passat på vid nåt annat tillfälle om jag kommit ihåg att stänga i går men jag hade ju inte behövt ”servera” hönsen till den genom att inte stänga.
Jag har varit uppjagad och haft dåligt samvete för hönsen hela dagen. Det är inte så mycket att de är döda utan att de måste ha varit superstressade och vettskrämda innan minken tog dem. Även om jag inte tycker att man ska ge djur mänskliga känslor så är jag säker på att stress och rädsla är nåt som höns kan känna väldigt starkt.
Även utan döda höns så innehåller min vardag mycket dåligt samvete och skuldkänslor, ofta gällande mina barn. Jag har dåligt samvete för att jag har för lite tålamod med dem, blir irriterad och arg för ofta. Jag känner skuld för att jag inte orkar leka med dem som jag egentligen skulle vilja. Under veckan som gått har jag dock haft lite mer ork för ungarna. Vi har spelat spel och pysslat. Pysslet har bland annat resulterat i en fladdermus, en pingvin och ett flygplan.
Mitt dåliga samvete och mina skuldkänslor kring barnen förstärks av mina dåliga erfarenheter av Socialförvaltningens Barn- och ungdomsavdelning. Under 2012 utredde de mig två gånger för att bedöma om jag fungerade som förälder eller var skadlig för barnen. Jag har bloggat om det förut men det är händelser som hemsöker mig och som jag har svårt att släppa.
Utredningarna
avslutades utan åtgärd men jag kände mig då (och även idag) dömd av handläggarna. Deras attityd var att om man har psykiska problem så är man per definition en dålig förälder.
Även fast jag tycker att handläggarna var okunniga och oprofessionella så har deras granskning resulterat i att jag har oerhört lätt att känna mig som en dålig förälder. Det känns som att friska föräldrar aldrig är irriterade på sina barn. Logiskt sett vet jag att det inte är sant men det känns som alla konflikter och allt som kan vara jobbigt med barnen beror på att jag mår psykiskt dåligt. Jag är också hela tiden rädd att andra ska betrakta mig som en dålig förälder och anmäla mig till Socialtjänsten.
Tjänstemännen på Socialförvaltningen sa att det är lika tufft för barn att växa upp med en förälder med psykiska problem som med en som missbrukar – jag inser att påståendet är en enorm generalisering av både psykisk ohälsa och missbruk men orden gör fortfarande väldigt ont.
Varje gång jag bloggar om att jag ensam haft hand om barnen en dag är jag rädd att någon fyrkantig handläggare på Socialförvaltningen ska råka läsa inlägget och få för sig att barnen far illa.
Vad jag är rädd för? Att Barn- och ungdomsavdelningen ska försöka ta barnen ifrån mig och min fru.
Det kanske kan tyckas konstigt att jag bloggar så öppet om hur jag mår och om relationen med barnen om jag är så rädd för Myndigheterna. Orsaken till att jag ändå gör det är att min sjukdom redan begränsar mig mycket och jag vägrar att låta rädslan för några byråkrater hindra mig från att göra nåt som är bra för mig (och i slutändan därmed också bra för mina barn).
