I dag har jag varit som Titanic – ångat på, osänkbar, tills det dök upp ett isberg. Mitt isberg var en symaskin men jag återkommer till det.
Dagen började med en fin morgon men lagom till att jag skulle ut och
springa så blev det riktigt skitväder. Regn, blåst och en temperatur strax över nollan. Det brukar betyda ett löppass som jag får slita mig igenom. I dag kändes det dock som om jag hade ett endorfindropp inkopplat i armen under löpningen. Jag flöt fram i mina nya träningsskor, helt oberörd av vädret och var hur stark som helst. Jag sprang inte jättefort men jag höll ändå ett högre tempo än jag brukar, jag sprang också länge än jag vanligtvis gör. Långt och fort brukar vara ett säkert sätt att bli skadad på men idag kändes allt klockrent.
Väl hemma så satt endorfinruset fortfarande i så jag körde lite lätt fysträning medan jag tittade på ett program om en butik som säljer vintagekläder i Los Angeles. 
Glassigt och amerikanskt men ändå intressant.
Efter lunch var jag fortfarande påverkad av endorfin när jag gav mig ut för att lava ved (vädret var bättre). Medan jag jobbade med veden så lyssnade jag på Michael Connellys ”Skuggspel”.
Fast jag har läst boken så var det så spännande att jag knappt ville avbryta lavandet. Jag gjorde trots allt det för jag hade tänkt sy färdigt den väst jag pillat med hur länge som helst. Det är här isberget dyker upp. Jag kraschade fullkomligt med symaskinen (bildligt inte bokstavligt). Jag kunde inte göra rätt när jag sydde.
Först tänkte jag fel men sydde rätt, sen tänkte jag rätt men sydde fel. Jag vet inte hur många gånger jag sprättade upp ryggen på västen. Det jag vill göra är inte ens särskilt komplicerat, jag har sytt den sortens söm massvis med gånger.
Jag brukar kunna ta problem vid symaskinen med jämnmod men inte idag. Jag vet inte om det berodde på att jag jäktade eftersom jag försökte bli klar innan jag skulle hämta ungarna eller på att endorfindroppet var slut. Jag blev hursomhelst jättestressad och ganska grinig.
När jag hämtat ungarna så höll de till på övervåningen med sitt lego och jag kunde gå omkring och vara grinig på bottenvåningen. Det släppte lite när jag var tvungen att laga kvällsmat. Även om matlagningen blev stressig så bröt den de negativa känslorna jag bar på efter mina försök att sy klart västen.
När jag tidigare i kväll skulle gå in efter att ha stängt om hönsen så var den här krabaten vid dörren.
Han blev rädd när jag kom klivandes och rullade ihop sig i ett hörn så jag fick ta köksvägen in istället.
