Jag lyckades inte ta mig till Uppsala igår. Jag kan tyvärr inte skylla på SJ eller Trafikverket, orsaken låg helt hos mig. Jag
fick ett ”psykbryt” och klarade inte av resan. Jag kom till Skövde men där var jag tvungen att kliva av och vända.
Sista tiden har jag varit väldigt spänd inför resan och i går morse vaknade jag med en stor klump av oro och nervositet i magen. Anspänningen var helt i klass med den jag kände inför konferensen i Göteborg.
Massvis av oro och illamående. Jag vet egentligen inte vad det var jag var orolig för, om det var resan, vistelsen i Uppsala eller att vara hemifrån?
Jag fick skjuts till stationen i Falkenberg och tog Öresundtåget till Göteborg. Där började jag känna att jag ville vända. Jag satt på en bänk och försökte att inte gråta. Jag tänkte att ”tar jag mig bara till Uppsala så känns det bättre sen”. Det hade det kanske gjort men jag kom aldrig så långt. Jag klarade inte av att må dåligt och sitta instängd med en massa folk på tåget. Jag var förtvivlad och mådde illa. Jag satt och försökte dölja tårarna medan jag krampaktigt höll min ”spypåse” i handen.
Jag var på väg av att kliva av i Herrljunga men jag ville inte ge upp. När vi kom till Skövde gick det inte längre utan jag var tvungen att gå av tåget.
Med hjälp av telefonsupport från min fru så kom jag på ett tåg från Skövde och ett par timmar senare kunde jag kliva av Öresundståget i Falkenberg. Promenaden från tåget till den väntande bilen kändes verkligen som en ”walk of shame” även om det inte var någon annan än min fru på perrongen som visste att jag egentligen skulle varit någon annanstans.
Väl hemma fortsatte jag att må dåligt. Jag skämdes en del för att jag inte klarade av resan men mest mådde jag dåligt fysiskt. Kraftigt illamående, värre än det hade varit på tåget. Jag vet inte om det var för att jag slappnade av efter att ha varit spänd hela dagen eller vad det var.
Gårdagen är en av de där dagarna jag helst bara vill glömma.
I dag har jag mått så där. En del skam- och skuldkänslor för att jag ”misslyckades”. Jag tycker att jag borde klara av att åka tåg till Uppsala och att jag inte gjorde det säger tyvärr en del om sakernas tillstånd. Jag är också ledsen för att jag inte fick träffa min syster, prata med henne, se henne träna roller derby eller åka på en bout med henne.
När jag försöker acceptera sakerna som de faktiskt är så är det dock skönt att vara hemma. Det är också fantastiskt skönt att inte må illa.
