Den godaste glassen
Jag har fått en kommentar om att jag i det här inlägget är nedlåtande mot människor som handlar på Gekås. Uppfattas det jag skrivit så, har jag formulerat mig dåligt. Det jag ville ha sagt var bara att hela ”Ullaredskonceptet” inte passar mig. Det är för mycket folk, för stort, för intensivt och för stressande. Att nån handlar på Gekås gör inte dem till sämre människor men jag trivs inte där och skulle aldrig åka dit om det inte vore för att det gjorde min fru glad att jag följde med.
Jag tycker dock att man måste kunna få le åt att konceptet Ullared blivit så stort. Så många affärer, så många varor, så mycket pengar, sån trängsel och stundtals så långa köer.
Idag har varit en prövningens dag. Ullared. Två och en halv timme inne på Gekås.
Jag är helt slut i huvudet nu. Min fru säger att det dessutom inte var särskilt mycket folk.
Upplevelsen började strax utanför Ullared, när vi passerade Gekås camping. Om ni frågar mig så är det nåt som är fel någonstans när varuhus börjar hålla sig med campingar. Jag vill inte döma människor som campar i Ullared för Gekås och övriga butikers skull, jag undrar bara ”Är ni riktigt friska!!?”
Väl inne i varuhuset så kände jag hur lätt det är att ryckas med. Utbudet förefaller oändligt och väldigt mycket är jättebilligt. Längtan efter ”Fynd” och efter att ”spara” pengar genom att handla smart och långsiktigt påverkade mig. Flera gånger när jag stod och fingrade på nåt, funderandes på om jag ska köpa eller inte, så kände jag dock att det här är inte kul, det är för enkelt. Jag saknade osäkerheten och utmaningen som finns i att handla second-hand. Det finns något ursprungligt och naturligt i själva handlingen att behöva leta efter, och inte vara säker på att hitta, en vara (eller föda). Det är som om jag för en kort stund återförs till stenåldern och till ett liv som samlare när jag handlar second-hand.
Alternativkostnaden på köp i Ullared är för stor. Varje krona spenderad på Gekås
eller nån av de andra affärerna där är en krona som jag inte spenderar hos Myrorna eller Emmaus. Och det är mycket roligare att handla hos dem.
Femåringen var med till Ullared och han skötte sig exemplariskt. Lyssnade på vad man sa till honom och inte en massa tjat och gnäll. Som belöning fick han ett lite Lego och en glass. Han var väldigt glad för legot (Lego Chima) men frågan är om inte glassen var snäppet bättre. Han gav den i varje fall omdömet ”den godaste glass jag någonsin ätit”.
Besöket i Ullared var intressant (och inte allt för kostsamt). Det väckte dock en del frågor. Hur många hjärtinfarkter har de t.ex. inne på Gekås på ett år? En annan fråga jag ställde mig rör de organiserade shoppingresorna till Ullared. Hur hittar folk sina kassar i bussens bagageutrymme när de kommit hem? Jag såg när de packade en buss full med gula kassar och jag fattar inte hur nån ska kunna hitta rätt kasse där.
Jag tyckte Gekås var väldigt rörigt och ganska jobbigt. Jag hoppas att besöket där är avslutet på den röra jag tycker min tillvaro befunnit sig i sen jag föll och bröt armen. Sen dess har jag inte hunnit stanna till och bara vara. Det har hela tiden varit ”nåt”, strul med gipset, det inställda föredraget på CLAVIS, magsjuka ,vi har haft besök, en sjuk terapeut (hon är frisk och tillbaka i tjänst nu) m.m. Jag hoppas att nästa vecka blir lugnare och att jag kan komma ikapp mig själv. Se några filmer, sova i fåtöljen framför TV:n, promenera lite och kanske sitta lutad mot en vägg och lapa sol. 
