Lymelife

Den här veckan har bloggandet inte varit den terapi det oftast är. Jag har varit lite hämmad i mitt skrivande. Det har inte saknats tankar och känslor att skriva om men det jag tänkt och känt har varit lite för personligt, lite för komplext, för att sättas på pränt. Även om jag bloggar om mycket av det jag tänker och känner så vill eller orkar jag inte dela med mig av allt.

När bloggandet inte är helt “tillgängligt” märker jag hur mycket det har kommit att betyda för mig. Jag saknar att bearbeta dagens tankar och känslor med hjälp av tangentbordet. Även om jag skrivit inlägg, så rensar texter om country eller min brutna arm inte hjärnan (eller själen) som när jag bloggar om mitt mående.

Jag läser biografin om Jolo med stort intresse. Min kunskap om Jolos liv och leverne är, bortsett från det han nämnt i sina böcker om Irland, mycket begränsad. Att Jolo i ungdomen flörtat med nazismen är t.ex. helt nytt för mig och det känns som om en väldigt o-Joloig sak att göra.

Biografin är intressant men varför måste författaren envisas med att använda orden ”engelskt” och ”brittiskt” som synonymer? De är inte synonymer. Nåt som är ”brittiskt” innefattar mycket mer (t.ex. Skottland och Wales) än nåt som är ”engelskt”. Använder man ordet ”engelskt” när man egentligen menar ”brittiskt” tycker jag att man begår ett semantiskt övergrepp på skottar, walesare och övriga britter. Sån är jag.

Ikväll har vi sett en dvd som jag fyndat på Myrornas 5-kronorsrea (jättebra initiativ att sälja ut ”hyllvärmare” för en femma). Filmen, ”Lymelife”, är ett relations- och familjedrama som utspelar sig i mitten på 1970-talets USA. Tidigare, innan jag blev sjuk, hade jag förmodligen tyckt att filmen var jättebra. Nu var det för mycket drama och för lite leenden. Den saknade absolut inte humor men svärtan var större än jag var bekväm med.

Jag vet nån som jag tror kan gilla ”Lymelife” så jag tänker lämna dvd:n vidare och hoppas att den hamnar hos nån som bättre förstår att uppskatta dess kvalitéer.