Don Quijote
Min mobiltelefon är en gammal Sony Ericsson som jag fått via jobbet.
Jag har nyligen tagit över abonnemanget från företaget (för att kunna använda den privat med gott samvete). I dag var jag därför in i Telias butik på Brogatan för att byta abonnemanget mot ett kontantkort. Det gick bra att byta till ett kontantkort men när jag bad om hjälp med att öppna telefonen för att kunna sätta i ett nytt SIM-kort var det stopp. Inte för att säljaren inte ville hjälpa till, utan för att han inte kunde. Min mobiltelefon är tydligen så gammal att inte ens de som säljer telefoner längre minns hur man öppnar den. Jag fick dock beskedet att jag inte behöver byta SIM-kortet. Den dag jag verkligen måste det så får jag väl bryta upp mobilen.
Sen i fredags har jag brottats med väldigt negativa tankar och känslor. Det är som om vågor av självförakt sköljer över mig med jämna mellanrum. Ena stunden känns allt bra och nästa stund känner jag mig så oerhört trött på mig själv. Trött på allt jag är och gör, trött på bloggandet, på kläderna och på att drömma om att bli frisk och att någonstans göra skillnad.
Allt känns som en fasad, som om hela jag är yta och under den ytan finns bara tomhet. Jag
väntar bara på att folk i min omgivning ska genomskåda mig, se att jag bara är en posör, en tom tunna som skramlar väldigt mycket.
Jag vet att det inte är meningsfullt att ”slå” på mig på det här sättet men tankarna kommer ändå.
Det är skönt att det är torsdag i morgon, det innebär terapi. På ett sätt är den jobbiga timmen hos terapeuten veckans höjdpunkt. Jag får lite hjälp att förstå varför jag tänker och känner 
som jag gör. Hjälp att slåss mot mina mentala väderkvarnar.
