En hemsläpad pipa
Med tanke på hur stor del av mitt bloggande som handlar om piprökning så kan man kanske förledas att tro att piprökningen är ohotad etta när det gäller min bästa stund på dagen. Så är dock inte fallet. De
senaste veckorna har jag börjat få ordning på träningen (både vad det gäller mängd och intensitet) så just nu skulle jag nog vilja påstå att stunden efter träningen är dagens bästa. Medan jag stretchar och varvar ner så brukar jag dricka en kopp kaffe och titta på ett avsnitt av ”Vita huset” (den serien är definitivt mer beroendeframkallande än nikotinet i min piptobak).
Jag har inte kommit igång med löpningen igen men jag saknar den faktiskt inte så mycket. Jag tycker om mina intervaller på cykel följda av ett antal ronder på säcken. Som det är nu försöker jag cykla varannan dag och dagen mellan cykelpassen brukar jag bara slå på säcken. Det finns dock en sak som jag saknar med löpningen och det är att den håller på länge och ger en uthållighet som jag värderar högt. För att försöka återskapa lite av den uthållighetsträningen la jag därför till två moment efter att ha slagit på säcken i går – jag cyklade in till Getinge (tog en omväg för att förlänga cyklingen) och sen så körde jag tennis mot en vägg nere vid tennisklubben (lyckades dock inte få med bollen på nån av bilderna). Sen fick jag förstås cykla hem igen.
Jag hade kameran i högsta hugg medan jag cyklade och det resulterade i några bilder i farten. Inne i
Getinge så mötte jag polisen, det är inte ofta man ser dem i byn, och på väg hem igen så stötte jag på samma hare som figurerar i måndagens blogginlägg. Vinden gjorde att jag kom rätt nära ”Jösse” innan han upptäckte mig men när han väl gjorde det så fick han riktigt bråttom.
Piprökningen och pipmakeriet har inte försvunnit bara för att jag fått lite ordning på min träning. I förra veckan så släpade yngste sonen hem en gren från skogen. Jag genast la beslag på grenen eftersom jag såg att den hade pippotential och idag invigde jag den färdiga pipan som jag gjorde av en del av grenen.
Idag har måendet verkligen åkt berg-och-dalbana. Jag mådde förträffligt efter träningen och när jag satt i trädgården och rökte i eftermiddags men däremellan, och tyvärr även efter det, så har jag kämpat med oro och ångest.
Det pågår också en kamp ute i hönshuset. I över en vecka har jag försökt fånga nåt (mus eller råtta) i
slagfällan men djuret i fråga lyckas alltid äta betet utan att utlösa fällan. Jag kämpar på och medan jag laddar om så muttrar jag det IRA skrev i ett uttalande strax efter att de nästan dödat Margret
Thatcher i ett bombdåd i Brighton 1984 ”Today we were unlucky, but remember we only have to be lucky once. You will have to be lucky always.” En dag så går, vad det nu är, i fällan.
Till sist de senaste dagarnas fotoskörd. Staketstolparna står inte på vår mark men jag var tvungen att ta ett kort eftersom jag är imponerad över hur rakt de står.
