Finns hopp!
Igår kom vi hem från vårt helgslånga besök hos svärföräldrarna och även om bilresorna var en plåga för mig på grund av 
myrkrypningar i benen så var vistelsen där väldigt trevlig. Det var flera år sen jag orkade följa med upp och jag var orolig att jag skulle tycka att det var jobbigt, särskilt som vi hade Sigge med oss men det gick jättebra. Som framgår var han med mest överallt, bland annat i svampskogen och där trivdes han ypperligt (vi var mycket utomhus).
Han ville också vara med på en aktivitet som jag genomförde i går morse – ett novemberbad. 
Hustrun hade fullt sjå att hindra honom att hoppa i vattnet när jag gick i. Nu var jag inte i så länge, kallt i vattnet, så hans väntan på mig blev inte lång.
Även om det gick bra i helgen så är det skönt att vara hemma i vardagslunken igen – utsläpp av 
hästar och promenader med Sigge på bekanta väger. Jag saknade också symaskinen när vi var borta – jag syr nästan varje morgon eftersom jag har flera sömnadsprojekt på gång nu.
Det är nog faktiskt 
dagens bästa stund, den när jag går upp tidigt (typ 05.00) och sätter mig vid symaskinen med en kopp kaffe efter att ha tagit ut Sigge lite (bara i trädgården) och gett honom frukost.
Idag var jag också ner på byn och slängde skräp på återvinningsstationen. Jag skjuter alltid för länge på det och det resulterar i att jag tvingas fylla hela bilen med uttjänta förpackningar när jag väl kommer till skott att åka dit.
I eftermiddags gick jag också en sväng och snackade med de kalvar som är kvar hos oss.
Allra sist ett foto från i lördagskväll när det var minusgrader i Värmland och jag satt i svärföräldrarnas garage och rökte pipa.
