Hästar

Nån som känner mig väl har beskrivit mig som väldigt dömande. I vissa fall kan jag nog vara väldigt kategorisk och dömande men jag vill också se mig som öppen och generös. Jag skulle t.ex. aldrig döma någon bara för att han eller hon gick och lyssnade på ett medium och sen trodde på det. Rent hypotetiskt alltså, ingen jag känner skulle väl gå på nåt sånt…

Några och något som jag sällan dömer är irländare och Irland. De kan hitta på i stort sett vad som helst och jag tar det med ett snett leende och ”ja, de är ju för tokiga”. En sak som jag tar på det sättet är det faktum att de fortfarande har censur av tidningar och böcker på Irland. Publikationer som bedöms olämpliga för den irländska allmänheten kan förbjudas. Saker som irländare ska skyddas ifrån är oanständighet och obscenitet men även sånt som uppmuntrar till abort.

Den myndighet som bedömer publikationers lämplighet är Censorship of Publications Board. Hade den myndigheten funnits i något annat land så hade jag skrikit om diktatur och förtryck – nu, ja de är ju för tokiga. Den reaktionen underlättas av att myndigheten inte är särskilt aktiv och det är sällan de förbjuder nåt. För tillfället är t.ex. bara åtta böcker förbjudna på Irland. Bland dem finns titlar som ”The complete guide to sex”, ”How to drive your man wild in bed” och “Abortion: Our struggle for control”.

Nämnas bör kanske också att det sedan 1992 har blivit tillåtet att på Irland informera om abort och abortmöjligheter i andra länder (många irländskor åker till England för att göra abort). Efter det har inga böcker förbjudits med hänvisning till att de uppmuntrar till abort.

Jag har en förmåga att älta saker som jag varit med om. Att granska och bedöma dem igen och igen. Just nu snurrar mina fyra minuter på onsdagens konferens i huvudet på mig. Det började med tankar som Vad sa jag egentligen? Hur uppfattades det? Efter ett tag började den positiva känsla jag faktiskt hade efter konferensen att förändras och tankarna blev dömande. Tyckte de egentligen inte att jag var för ärlig, för privat? Pinsam och påträngande? När de tankarna kommer så följer även en massa oro och självförakt med.

Den senaste tiden har jag haft mycket såna tankar. De har berört bloggandet och sånt jag sagt till folk. Jag vet inte varför jag blivit så orolig för vad folk tycker. Nåt jag funderat kring är om det är en oro att bli avfärdad. Jag vill göra skillnad. Bloggandet är en sån sak, i början var det bara skrivandet och ”egenterapin” som var viktiga men efter bloggandet i HP har det delvis förändrats. Nu är mottagandet också viktigt, att dem som läser känner att det jag skriver är äkta och har substans. Det jag är mest rädd för är en lite avfärdande, nedlåtande reaktion. En klapp på huvudet och en kommentar om att jag är väldigt modig. Modig räcker inte, jag vill bli bedömd för det jag skriver, för texternas innehåll och inte bara för att de eventuellt är självutlämnande.

Det är synd att det blivit så här. Bloggandet har blivit mindre lustfyllt och mer kravfyllt. Det är också synd att jag nedvärderar och förstör i grunden positiva upplevelser.

Vi har hästar på bete här hemma nu. Det går två stycken i hagen närmast huset. Jag tycker gården känns mer levande när det är djur här. Det är roligt att se hur intensivt hästar betar när de precis släppts ut på bete. Ofta hinner de inte ens rusa runt och busa ordentligt eftersom det bara är beta, beta som gäller.