Gnäll på personal
Jag hade ett läkarsamtal i går och då blev det bestämt att jag ska vara inlagd den här veckan också (och även över jul som vi bestämt tidigare). Jag är hemma på permission idag och i morgon, för att åka tillbaka till avdelningen på torsdag morgon. Till helgen blir det sen en ny 
permission. Jag tror att det här är en väldigt bra lösning för mig. Jag kan vara hemma en del men ändå ha kvar den trygghet en plats på avdelningen ger.
Jag har dock tyvärr blivit av med det enkelrum jag låg på förra veckan. Nu delar jag rum men med lite skärmar går det ändå att skapa lite avskildhet. 
I går var jag ute och sprang efter läkarsamtalet och även om det gick trögt så var det ändå skönt. När jag kom tillbaka till avdelningen så blev det tyvärr diskussion kring om jag fick ha på mig tajtsen jag sprungit i medan jag skuggboxades på rummet efter löpningen. Problemet med tajtsen var den dragsko med snöre i som satt i midjan. Reglerna på avdelningen säger att alla kläder med snören ska vara inlåsta (d.v.s. inte åtkomliga för patienterna). Jag förstår tanken bakom reglerna men tycker att det sätt som några i personalen ville tillämpa dem på i går var absurt (förra veckan var det ingen som ifrågasatte tajtsen). Om jag är betrodd att sticka ut och springa i tajtsen så borde jag väl kunna få skuggboxas några ronder i dem? Nåt som gör att jag tycker det hela känns riktigt fånigt är att ingen hade några synpunkter på att jag hade behöll träningsjackan (inga snören i den) och understället på rummet (beklagar bildkvalitén, skyller på min uråldriga mobil).
Det är väldigt enkelt att sno ihop en snara av endera plagget (jag har provat bara för att testa).
Eftersom jag fick behålla tajtsen på så kanske jag bara ska se på hela incidenten som ett lite komiskt utslag av stelbent regeltillämpning. Det som dock inte är så komiskt, utan faktiskt ganska allvarligt, är att personalen så slentrianmässigt bedömer sakers farlighet. Har plagg snören är de farliga, har de inga snören så är de ofarliga. Har man suicidplaner så har man också fantasi nog att ta sig förbi eventuella snörförbud. Suicidprevention kräver tätare kontakt med patienterna, inte fyrkantig regeltillämpning.
Jag upplever tyvärr att vissa i personalen på avdelningen inte förstår hur utlämnad man är som patient på en psykavdelning och hur lite personligt utrymme man har. Som patient blottar jag mig, jag berättar om min ångest, mina rädslor och min förtvivlan. Jag måste också leva tätt inpå andra människor som mår psykiskt dåligt. Personer vars inre smärta kan ta sig uttryck som skrämmer mig. I en sån situation är det, i varje fall för mig, oerhört viktigt att jag kan skapa en liten fysiskt och mental ”bubbla” där jag kan känna mig hemma och trygg. I mitt fall är skärmarna runt sängen, mina kläder och min träning viktiga delar av den ”bubblan”. I det sammanhanget blir personalens bemötande av mig som patient oerhört viktigt. Börjar de tjafsa om petitesser kring mina träningskläder så upplever jag det som väldigt jobbigt och det gör mig otrygg. Det är en otrygghet som sitter i. Under dagens löprunda oroade jag mig t.ex. mycket för om tjafset från i går skulle upprepas (det gjorde det inte). Jag tror inte att all personal på avdelningen förstår att de känslorna kan uppstå eller hur starkt de kan påverka mig som patient.
Jag har sen tidigare problem med den psykiatriska akutavdelningen (PIVA) på sjukhuset. Jag har haft en del konflikter med dem och vill absolut inte bli inlagd där igen. I dag var sjuksköterskorna på Avdelning 19 på utbildning så sköterskor från PIVA gick in och täckte upp. Av det jag såg av PIVA-sköterskorna så känner jag mig stärkt i min uppfattning att på PIVA är det inte patienterna som har de största problemen….
Även om jag gnällt på personal på Avdelning 19 idag så är det generella bemötandet jag fått där (nu och tidigare)
väldigt, väldigt bra. Jag kan tyvärr inte säga samma sak om PIVA och jag vet många som delar mina åsikter om de två avdelningarna. Det är lite skrämmande att det kan skilja så mellan två avdelningar inom en och samma klinik.
