Jag har nog aldrig varit särskilt optimistiskt lagd och det har inte blivit bättre sen jag blev sjuk. Ett aktuellt exempel är hur jag ser på min medicinering. Jag tycker inte att min ”vid behovsmedicinering” mot ångesten fungerar (Oxascand eller Theralen). Sen några dagar tillbaka så testar jag därför att ta dem tillsammans (i lite lägre doser) när jag känner av ångesten. Var för sig funkar de inte på mig (om jag inte tar väldigt mycket) men tillsammans tycker jag däremot att de har effekt. Jag blir lite seg men jag kan ändå fungera socialt samtidigt som oron och ångesten försvinner eller i varje fall minskar rejält. Det är jättebra men istället för att vara glad att det funkar så tänker jag ”hur lång tid tar det innan kroppen vänjer sig vid det här och kombinationen slutar fungera?”.
Det är inte ett så optimistiskt sätt att tänka men det är ett tankesätt som jag tyvärr är duktig på.
I dag har jag varit ute och kollat staketen i en av hagarna (spänt tråden, bytt nån stolpe och satt i några nya isolatorer). Det tog inte så lång tid men jag känner att det tog på krafterna. Det som var jobbigt var inte den fysiska biten utan att gå i hagen och se hur ”raddiga” staketen blivit och hur slyn brer ut sig. Även om jag tyckte det var psykiskt jobbigt så fanns det ändå lite glädje i att fixa med staketet. Det var lite roligt att gå i solskenet och göra något praktiskt.
Jag borde egentligen riva ner stora delar av staketet och sätta nya stolpar och dra ny tråd men det ligger bortom min förmåga just nu. I dag försökte jag därför att vara nöjd med att jag kom ut och faktiskt fick hagen klar så att vi kan släppa hästar i den.
Även fast jag lyckades känna en del glädje medan jag var i hagen (trots sakernas tillstånd) så var det som om en enorm sorg sköljde över mig när jag kom in igen. Att hagen såg ut som den gjorde kändes som ett personligt misslyckade och som att jag sviker gården (för mig är gården nästan ett levande väsen) genom att inte sköta den som jag borde. Jag vet inte riktigt hur jag ska släppa fram sorgen. Jag känner mig som en tryckkokare
med ett enormt övertryck. Jag vet inte hur jag ska släppa ut sorgen kontrollerat, att låta allt explodera tror jag är en dålig idé (även om det är lockande ibland).
